Supertisdag i Amerika – och vi kan inte få nog
Det är bara att acceptera. Den här veckan kommer nästan allt utrymme för politisk journalistik att upptas av USA. Och så kommer det att fortsätta ända fram till november.
I morgon är det alltså supertisdag och primärval i tolv delstater. Räkna med sida upp och sida ner med Hillary Clinton och Bernie Sanders. Men räkna framför allt med spaltmeter om de republikanska kandidaterna och deras allt mer groteska kamp om kandidaturen.
Jag är inte den som på allvar går i gång på amerikanska val. Faktum är att jag nog är mer intresserad av svenska utjämningsmandat än av amerikanska elektorsröster. Men det är ingen idé att kokettera. Amerikansk politik har starka karaktärer, och vi kommer liksom inte undan den.
Om sanningen ska fram är det lättare att minnas min ungdoms amerikanska presidenter än folkpartiledarna från samma tid. Och skulle inte verklighetens presidenter räcka till finns ju alltid filmversionerna.
Tänk bara på Travolta som presidentkandidat i ”Spelets regler”.
Men nu är verkligheten åter på väg att överträffa dikten. Ni får ursäkta, men att många amerikanska väljare på allvar funderar på att överlämna avfyrningskoderna till kärnvapenarsenalen till Donald Trump gör mig faktiskt lite uppgiven.
Jag menar, att kandidater som Marco Rubio och Ted Cruz ägnar det mesta av sin tid åt att slå varandra i huvudet med bibeln är illa nog. Det är trots allt inte jobbet som lärare i söndagsskolan kampanjen gäller.
Men att en miljardär, vars främsta talang är att han förolämpar allt och alla, och som dessutom uppträder med en kvinnosyn från Waziristan, tycks vara på väg rakt mot presidentvalet, är faktiskt rena dårpippin.
En grinig, uppblåst, arrogant miljardär som den yttersta representanten för folkviljan i världens kanske mäktigaste land.
Vad tänker folk på?
Det värsta är kanske att Trump inte är ensam. Reaktionära gapiga och griniga gubbar gör succé i något slags demokratisk backlash.
I Ungern bestämmer Viktor Orban direkt och i Polen Jarosław Kaczynski lite mer från kulisserna. I Storbritannien talar folk redan om Boris Johnson som nästa högerledare.
Reaktionär, auktoritär antiintellektualism så lång ögat når. Det är som om någon klonat Ian Wachtmeister och skickat kopiorna på export.
Och väljarna verkar inte kunna få nog.
Jag tänker inte sitta uppe hela natten i morgon, och på onsdag tänker jag inte läsa allt om tisdagens val. Men jag kommer att kolla in resultatet, kanske mer av oro än av nyfikenhet.
Tanken på Donald Trump i Vita Huset har den effekten.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.