Ordning och reda med SD – pyttsan
Kristersson låter Sverigedemokraterna styra
Ordning och reda står det på Sverigedemokraternas valaffisch vid sidan av vägen in till Fagersta. Det är faktiskt ganska ironiskt.
Det har gått flera veckor sedan valet. Rösterna är räknade, och räknade igen och igen. De nyvalda riksdagsledamöterna har fått sina intyg och i dag samlas de för upprop och för att välja talman. Som en kombination av småskolan och årsmöte i hembygdsföreningen.
Den politiska striden om hur valresultatet ska räknas pågår för fullt.
Valaffischerna har kort sagt gjort sitt. Nu är skyltarna närmast att betrakta som nedskräpning. De borde vara nerplockade för länge sedan.
Orkar inte städa
Ett politiskt parti som har organisation, engagemang och resurser att ställa ut valaffischer men som sedan inte orkar städa upp efter sig har helt enkelt visat att det inte klarar av att ta ansvar.
Eller att det inte bryr sig om ordning och reda.
Sverigedemokraterna i Fagersta är naturligtvis inte de enda partiaktivister som lämnat sitt valmaterial längst diken eller i gatumiljön. Syndare finns i alla partier, men på något sätt känns just den här skylten i Västmanland extra symbolisk. Som väljare upplever vi precis hur den trygga svenska politiken håller på att förändras.
I stället för ett klart valresultat och en tydlig vinnare har vi fått osäkerhet och en väldig massa förlorare. Det är helt enkelt varken ordning eller reda. Och det beror på Sverigedemokraterna som faktiskt strävat efter att skapa precis den här situationen.
Åkesson fick 17 procent av rösterna. 83 procent av väljarna röstade på andra partier.
SD får styra
Betyder det att vi ska strunta i att lyssna på de 17 procenten? Absolut inte.
Betyder det att vi ska låta de 17 procenten bli de som avgör i vilken riktning Sverige ska utvecklas. Naturligtvis inte. Ändå tycks det vara precis det allianspartiernas ledare tänker sig. Om inget oförutsett händer kommer Stefan Löfven att röstas bort i morgon, och det kommer att ske med röster från SD och de andra borgerliga partierna.
Sedan tänker Ulf Kristersson göra allt för att bli statminister.
Låt oss ta det igen. En alliansregering skulle ha färre riksdagsröster än de rödgröna partierna i riksdagen. Det innebär att man skulle behöva Sverigedemokraternas aktiva stöd i alla frågor där oppositionen står samlad, men problemen slutar inte där.
Sverigedemokraterna skulle dessutom kunna rösta ner alla regeringens förslag genom att stödja Socialdemokraterna, om så bara på jävelskap. Och precis det lär hända om man inte får sin vilja igenom. Mattias Karlsson och Jimmie Åkesson har visat att de inte drar sig för att använda kaos som politiskt maktmedel.
Ordning och reda? Pyttsan.