Alla problem löser sig när planeten går under
Steven Spielberg kanske kan rädda oss. Konsten kan få oss att känna och äntligen förstå vetenskapens obönhörliga analys av framtiden.
Tänk om Spielberg räddade världen genom att avsluta sin magnifika filmkarriär med ett faktaspäckat, realistiskt katastrofepos som är ”baserat på kommande verkliga händelser” – inte ett hysteriskt domedagsscenario som i ”2012”.
Manuset till ”+4” kan bygga på Världsbankens otäcka rapport ”Turn down the heat” som kom i veckan.
Filmen inleds med spektakulära scener från vår planet cirka år 2060. Snön har nästan slutat falla i Europa, jorden är torr, det är ännu en värmebölja. Samtidigt är miljontals människor hemlösa på grund av översvämningar. Folk trängs på de allt färre beboeliga platserna i världen. En liten pojke i Paris dör av uttorkning i sin mors armar. En flicka i östra Los Angeles ser sin far ge upp just när de ska evakuera sitt vattenskadade hem.
Ledarna för Kina och USA har till sist insett att något måste göras. Eftersom allt annat var för sent valde man att utveckla en tidsmaskin (nej, den ingår tyvärr inte i Världsbankens klimatanalys, den är Spielbergs). FN:s säkerhetsråd väljer ut den mest karismatiske och klyftigaste människan på jorden – spelad av Leonardo DiCaprio – och skickar honom till 2012 för att tala idioterna till rätta.
Som en miljö-Jesus vandrar DiCaprio på jorden. Han pratar i tv-kanaler om hur världen ser ut när vi låtit jordens medeltemperatur öka med fyra grader, han stoppar onödiga transporter, han skriver viktiga böcker, han suger upp koldioxid … nej, förlåt, det gör han inte. Han är tyvärr inte Stålmannen.
Han är en bara en vanlig människa som ingen jävel bryr sig om. Vissa säger att han bara snackar blaj, att det finns annan forskning, låt oss chansa på den. Andra säger att de visst bryr sig, de vet, men det finns mer akuta problem.
DiCaprio ser människornas villrådighet. Varför ska de bry sig lika mycket om Kravmärkt mat som om boräntorna när världens regeringar anser att ekonomi är viktigare än utsläpp?
Slutet på Spielbergs tragedi är kanske lite för mycket – DiCaprios ättlingar, de allra sista människorna på jorden, dör i varandras armar – men filmen slår alla tiders publikrekord. I biosalonger över hela världen gråter människor. De har sett sin framtid. De har sett att alla problem med terrorism, världssvält och ekonomi löser sig automatiskt när jorden inte går att bo på. De slipper till och med jobbig källsortering.
Kära Steven Spielberg, om du läser det här, gör detta mästerverk. Vi fattar liksom inte annars för vi känner det inte.
Miljön upplevs abstrakt men är mer verklig än alla problem vi prioriterar dagligen. Miljön är en blivande massmördare. Eller rättare sagt, det är vi som just nu begår självmord. Det låter som en dålig skräckfilm men är en obekväm sanning.