Våldet mot kvinnor tar aldrig semester
Slå lika hårt mot sexismen som mot gängvåldet, Löfven
När sommarlugnet lägger sig, när sociala medier fylls av glada badbilder, då kan det vara svårt att ta till sig vilket helvete många just nu genomlider i det dolda.
Sedan många år vet vi att våldet mot kvinnor ökar under sommarmånaderna. Kvinnojourerna märker av detta. Fler hör av sig och trycket på att få hjälp ökar. Särskilt tydligt är det nu när pandemin redan gjort många kvinnor särskilt utsatta.
Och visst är det en himla tur att vi har dessa ideella krafter som finns där när de livrädda kvinnorna äntligen vågar be om hjälp. Men tyvärr räcker jourernas stöd inte till.
Detta märkte vi inte minst under våren, då när fem kvinnor mördades av sin partner inom loppet av tre veckor.
Som Unizons ordförande Olga Persson påpekade i dagens avsnitt av Sommar i P1:
– De flesta människor är överens med mej om det här, att kvinnor och flickor ska få överleva. Varför är det då så svårt i praktiken?
För någonstans verkar samhället ha kapitulerat i vetskapen att i snitt 15 kvinnor dör varje år i händerna på en man de en gång älskat.
Så när regeringen i juni presenterade åtgärdspaketet mot våld mot kvinnor var det milt uttryckt på tiden. Och i förra veckan berättade justitieminister Morgan Johansson att man nu gått vidare i att förverkliga några av förslagen i en proposition.
Minimistraffen för grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning ska höjas och straffet för överträdelser av kontaktförbud ska skärpas. Och vid ett utvidgat kontaktförbud ska fotboja kunna användas.
Det är alla bra steg på vägen. Men det är långt i från tillräckligt.
Dels måste åtgärdspaketet gå igenom i riksdagen, något som ännu återstår att se. Och allra viktigast, det måste bli tydligare hur de enskilda åtgärderna ska finansieras.
Det går att se till att nolltoleransen mot mäns våld faktiskt blir verklighet.
För att få verklig förändring, då behövs både vilja och rejäla, långsiktiga investeringar.
Förändringen som krävs är enorm. Det behövs ett genomgripande skifte i synen på kvinnan där inget annat räcker än den som jämbördig mannen.
Det handlar om att från grunden ändra den maktstruktur som fortfarande genomsyrar vårt samhälle där sexism och ojämställda löner finns på den ena sidan av skalan och sexualiserat våld och mord finns på den andra. För allt hänger ihop.
Därför går det inte heller att få slut på det utbredda våldet mot kvinnor bara genom höjda straff och fotboja.
Så när Stefan Löfven bedyrar att våldet mot kvinnor är en lika prioriterad fråga som gängkriminaliteten, ja då behöver han visa det.
Varför inte låta det ambitiösa 34-punktsprogrammet mot gängkriminaliteten inspirera? Se till att åtgärdsprogrammet mot mäns våld mot kvinnor åtföljs av ordentliga pengapåsar. Säkerställa att socialtjänsten kan rycka in och att kvinnor kan lämna utan att behöva ha råd med en dyr bostad.
Och det förebyggande arbetet behöver ges minst lika stor plats som de ökade straffskalorna.
Här måste kvinnojourernas livsviktiga arbete stärkas. För hur kan det som i dag ligga på frivilliga människors axlar att rädda kvinnor bort från våldet?
Alla som behöver hjälp måste kunna få den, inget annat kan räcka. Och vetskapen vart man kan vända sig måste vara självklar hos alla som en gång upplever våld.
Men då måste kvinnojourerna ges ordentliga resurser och de måste kunna planera över tid, något den nuvarande kortsiktiga finansieringen inte tillåter.
Det går att se till att nolltoleransen mot mäns våld faktiskt blir verklighet. Och ingen annan än en feministisk regering kan göra detta. Så vad väntar du på, Löfven?