En ungdomsrörelse som blivit gammal
Det socialdemokratiska ungdomsförbundet, SSU, fyller 100 år. Som så mycket annat är det ett barn av 1917. I helgen håller man kongress i Stockholm. I morgon går den stora jubileumsfesten av stapeln.
På flera sätt är SSU-kongressen en märkeshändelse i det moderna Sveriges historia.
Den som vill skulle kunna rada upp exemplen på SSU:s betydelse som plantskola. Det skulle bli en uppräkning av ledare med sin bas i förbundet. Per-Albin Hansson tillhörde grundarna för 100 år sedan. Ingvar Carlsson var ordförande, liksom Bosse Ringholm och - förstås - Anna Lindh. Ardalan Shekarabi, Mikael Damberg och Karl-Petter Thorwaldsson.
Många män
Så där skulle det fortsätta. Många män. Peter Hultqvist och Håkan Juholt var ledande SSU:are på 80-talet. Anders Ygeman och Thomas Eneroth på 90-talet.
Den betydelse SSU har haft för blivande makthavare är svår att överskatta. Men för mig är det faktiskt inte det viktigaste.
Jag har förstås ett personligt förhållande till det socialdemokratiska ungdomsförbundet. De flesta skulle säga att jag tillbringade en orimligt stor del av tiden mellan tidiga tonår och vuxenlivet - från sent 1970-tal till tidigt 1990-tal - i klubblokaler, mötesrum och bokkaféer. Det var bryggkaffe, LP-skivor och flygbladstillverkning på stencilapparater. Studiecirklar, dagordningar och helgkurser, men också korpmatcher, läger och musikarrangemang mot arbetslöshet eller rasism.
Jag har också varit med på sammanträden i Stockholm eller på Bommersvik. Jag har åkt land och rike kring med tåg och jag har träffat representanter för politiska rörelser i andra länder. Och jag har arbetat på förbundskontoret och skrivit i förbundets tidningar. Jag har sett maktspel, vassa armbågar och konflikter som följt med långt upp i vuxen ålder. Men om jag ska beskriva vad jag verkligen tror att en folkrörelse som SSU betyder hamnar jag ändå där, i klubblokalen i Hällefors eller på bokkaféet i Karlskoga.
Otidsenligt
Det låter lite daterat i vår tid. Medlemskap är något butikskedjor talar om, träning bedrivs som affärsverksamhet och politiken, tja, den blir ju allt mer professionaliserad.
Ibland rapporterar SSU och de andra ungdomsförbunden framgångar och fler medlemmar, men över tid pekar de flesta kurvor neråt. Engagemanget finns, men lokalt politiskt arbete lockar inte.
Det känns lite sorgligt för det är nog där, i det lokala där människor träffas och tar ansvar för sin egen förening och för en gemensam ambition som demokratin har fått sin styrka. I föreningen eller klubben där alla är välkomna men ingen är tvingad.
I folkrörelsernas och folkbildningens Sverige.
Det är en miljö som förändrar människor deras liv.
Det låter kanske lite storslaget, men det är precis det folkrörelsen SSU nu har gjort i 100 år. Det arvet är värt att förvalta.