30-åringar förvandlas till levande vaxdockor
Sprutorna och kniven formar dig till Kim Kardashian
Det är krig i världen. Det är kris i sjukvården. Världens kriser ansamlas i bröstet, och trots det kan jag inte sluta tänka på … mitt utseende.
Det är en vidrig sak att skriva, jag vet det, men det är sant. Så blir det när man är tillräckligt privilegierad att ha tid att kunna granska sig själv i spegeln.
Jag är snart 30 år. Likt andra i min ålder känner jag hur en slöja av naivitet ryckts undan. Och tiden ger inga ursäkter i badrummets 60 watts-ljus.
Ska man skaffa barn? Gifta sig? Och ska man stå ut med den där bekymmersrynkan i pannan?
SvD:s biträdande kulturchef Madelaine Levy, 40 plus, har efter många om och men bestämt sig. Rynkorna i ansiktet ska bort.
Varför, resonerar hon i en eminent artikelserie, ska just hon utsätta sig för åldrandets negativa konsekvenser när ingen annan gör det? Varför får inte Levy satsa på sitt erotiska kapital i en värld där forskning visar att skönhet ger dig högre lön, lägre straff och fler vänner?
Vad tjänar man på vara ful om man har råd att spruta dig fri?
Det är en fråga som även går igen på andra sidan Atlanten. I tidningen The Cut skriver en 33-årig kvinna att hon inte längre vet hur det naturliga åldrandet ser ut.
Jag inser att jag inte heller gör det. Det är knappt att jag vet hur naturliga kroppar ser ut längre. Åtminstone syns de knappt i offentligheten.
2024 är våra kroppar inte mer än en lerklump. Som med tillräckligt med Ozempic, botox och silikon kan förvandla dig till valfri Kardashian.
Men det finns också en baksida. För ruset från injektionen svalnar snabbt. Det vittnar både Levy och kvinnan i The Cut om. Innan de vet ordet av har en ny skavank gett sig tillkänna.
Jag förstår att det är provocerande att läsa en 30-årings tankar om skönhetsoperationer och åldrande. Vad vet jag hur det är att vakna upp med en femtioårings kråkfötter eller en postpartum-kropp? Samtidigt ser jag – precis som alla andra – effekterna av operationerna. Och hur min generation förvandlas till levande vaxdockor. Eller i värsta fall dör efter sina ”mommy makeovers”.
Det går inte att värja sig mot att det finns folk som tjänar pengar på vår desperation. Som kommer göra att du, trots otaliga operationer, aldrig blir nöjd.
Jag känner med Levy. Om tio år vill jag också känna mig vacker, lycklig. Vid 40 vill jag också bli lyssnad på och inte brädad av en 25-åring vars skinnkostym inte hört talas om gravitation.
Men om jag måste göra det genom att låtsas att tiden inte finns så vet jag inte om det är värt det.
Kanske kommer jag, likt Levy, skratta åt min naivitet när jag läser den här texten om tio år. Men jag måste tro på en alternativ värld, där man likt skådespelerskan Lena Endre, vågar gå mot strömmen.
Där jag som kvinna kan anses vara relevant – kanske till och med vacker – trots fårorna i pannan.