Utred frågan om döden, Hägglund
Totalförlamade Kim, 32, lever sedan länge kopplad till respirator. Hon har vädjat om att få avsluta sitt liv på ett värdigt sätt.
I går meddelade Socialstyrelsen att en patient har rätt att säga nej till vård och livsuppehållande behandling under förutsättning att hon förstår vad hennes beslut får för konsekvenser.
Så långt är det inga problem. Varje människa har rätt att bestämma över sin död. Det är inte förbjudet att ta sitt liv.
Det svåra är att bestämma vad som får pågå inom sjukvårdens väggar. Läkaretikens hjärtpunkt är att ge liv, inte ta liv. Men den medicinsk-tekniska utvecklingen har förskjutit gränserna. Det går att uppehålla livet på teknisk väg mycket längre än förr.
Dessutom har döendet blivit alltmer institutionaliserat. De flesta dör inom sjukvården. Det hör till vårdpersonalens lott att också tillförsäkra patienterna en värdig död, det vill säga lindra smärta och dämpa ångest.
Socialstyrelsen hävdar nu att Kim har rätt till avslutad behandling. Dessutom har hon rätt att bli nedsövd inför att respiratorn stängs av.
Det är här gränsen mellan vad som kallas aktiv dödshjälp och vård i livets slutskede är på väg att suddas ut . Å ena sidan är det rimligt att döendet lindras.
Å andra sidan blir själva nedsövningen ett led i att avsluta livet.
Frågan är sannerligen inte enkel. Det är bra att Socialstyrelsen tydliggör sin uppfattning av rättsläget. Men precis som Ingemar Engström på Svenska Läkaresällskapet konstaterar återstår flera etiska frågetecken.
På senare tid har döden debatterats hett. I riksdagen har det bildats ett nätverk som driver rätten till dödshjälp. Vi har sett reportage om självmordskliniker i Schweiz. En läkare vid Astrid Lindgrens barnsjukhus står åtalad för dråp.
Etiken bör inte lämnas till experter att utforma, utan det är i hög grad politikens uppgift. Socialminister Göran Hägglund har i sin iver att mota bort kraven på aktiv dödshjälp vägrat låta utreda frågan.
Hägglund har rätt i sak – aktiv dödshjälp ska inte tillåtas – men fel i metod. Gränserna har förskjutits i sjukvårdens praxis utan att medborgarna fått diskutera detta. Det är varken bra för sjukvårdens förtroende eller för sakfrågan.
Tillsätt en parlamentarisk utredning, Hägglund.