Föräldrarna vill dö för att skona barnen
Inte trodde vi att det skulle bli så här
Vi lever i dystra tider. Inte bara för att november är mörk och grå. Även själva samhällsklimatet har blivit kallare. Det är inte konstigt att vi börjar diskutera dödshjälp, den frågan kommer alltid upp när välfärden är i kris.
Som nu när gamla och sjuka förlorar sin trygghet när sjukvården inte fungerar. Bara på Nya Karolinska sjukhuset i Stockholm har över tusen anställda varslats i år. De sjuka ska vårdas ”någon annanstans” och ingen säger att det är bättre att bli sjuk i Norrland eller Skåne. Den nationella sjukvårdskrisen är nära nog permanentad.
Att bli sjuk i Sverige har blivit är en dubbel anspänning – kommer jag att få vård i tid och kommer jag att överleva?
Inte trodde vi att det skulle bli så här.
Fyra av fem funktionsnedsatta som söker statlig assistanshjälp för första gången får avslag. De får söka stöd ”någon annanstans” vilket ofta innebär att någon anhörig får säga upp sitt jobb. I Sverige byggs i dag institutioner för barn med funktionsvariationer.
Inte trodde vi att det skulle gå så långt.
Aldrig trodde vi att våra föräldrar skulle bli beroende av oss
Äldrevården är i konstant kris. Det behövs 136 000 nya undersköterskor fram till 2025, men få känner sig kallade.
140 000 anhöriga har redan gått ner i tid eller sagt upp sig för att själva ta hand om sina äldre. Aldrig trodde vi att våra föräldrar skulle bli beroende av oss.
Det är knappast förvånande att Liberalerna väljer att lyfta upp frågan om dödshjälp just nu. Den dyker upp varje gång landet är i kris. Tidigare i höstas beslutade Moderaterna att ta fram ett internt underlag i dödshjälpsfrågan. Även Miljöpartiet vill utreda det känsliga ämnet.
Folkpartiets Barbro Westerholm menar rätten till aktiv dödshjälp är en frihetsfråga, man undrar bara frihet för vem?
Är det den sjuke som vill avsluta sitt liv eller kan det vara de anhöriga som plågas av att sitta bredvid och titta på. Vems är egentligen ångesten? Vem är det som ska befrias?
Risken finns ju att den sjuke känner en press att avsluta sitt liv för att minska de anhörigas lidande.
Människan har ingen inbyggd timer som släcks vid en särskild tid
Vem ska förresten ta besluten att jag får leva medan du kan dö? De svenska dödshjälpsförespråkarna brukar hävda att Sverige kan göra som i den amerikanska delstaten Oregon. Där kan man begå läkarassisterat självmord om man har mindre än sex månader kvar att leva. Men människan har ingen inbyggd timer som släcks vid en särskild tid. Den dödssjuke skulle kunna överleva ytterligare ett år eller kanske två, det kan man aldrig veta.
Mikaela Luthman är överläkare på palliativt centrum vid Stockholms sjukhem och knuten till den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet. Hon är delförfattare till en rapport om Oregonmodellen och i Svenska Dagbladet säger hon att det är svårt att sätta upp exakta tidsgränser och hon tillägger:
– Sedan har det visat sig i de länder där dödshjälp finns, i Oregon till exempel, så är det inte så att majoriteten får den på grund av sitt svåra lidande utan för att de inte vill vara en börda för omgivningen och/eller förlora sin autonomi.
Inför risken att sjuka människor känner sig som en belastning är det viktigt att den palliativa vården byggs ut. Regeringen måste ta ansvar för samhällets alla svaga. Det är inte svårt, det är bara att höja skatten.
När dödshjälpen var uppe till diskussion någon gång under 90-talskrisen intervjuade jag Jerzy Einhorn. Han överlevde Förintelsen och kom till Sverige där han blev cancerläkare och professor på Radiumhemmet. Jag frågade honom om han någon gång mött en människa som verkligen ville dö.
Han satt tyst ganska länge, men till sist svarade han mig med ett enda ord:
– Nej.
Han berättade att han sett mycket lidande, men hans absoluta uppfattning var att även plågade människor ville leva åtminstone ett litet tag till.