Sveriges Jerusalem ogillar pensionärer
Girigheten visar sitt tryne i kollektivtrafiken
JÖNKÖPING Till skillnad från i Stockholm hälsar man på de man känner i Jönköping. Även om man är på dåligt på humör och det regnar. Och till skillnad från Stockholms innerstad springer inte folk in i varandra, utan här är promenadtakten rimlig och ger en inte en förtida hjärtinfarkt.
Fram tills man upptäcker vad det kostar att åka buss i den här staden.
Nyheten om prishöjningarna når mig 07.53 när jag äter frukost på stans anrika pensionärscafé, Napoleon, med min pappa. Bland småbord och röda skinnsoffor trängs pensionärer med byggarbetare.
Trots inflation kostar en liten frukost, kaffe och inplastad ostmacka, under femtiolappen. Då ingår inte bara en paprikaskiva på mackan, utan även påtår.
– Det här kostar nästan lika mycket som en enkelresa med bussen ner till centrum, berättar pappa mellan tuggorna.
Jaha, JLT har alltså höjt biljettpriserna. Igen.
En enkelbiljett för en vuxen person, i Jönköpings innerstad, kostar nu 38 kronor. Det är en krona mindre än vad en motsvarande enkelbiljett kostar i Stockholm. 38 kronor är dessutom två kronor dyrare än vad det är att åka kollektivt i Göteborg. I Malmö kostar en biljett bara 28 kronor.
Stadens lokaltidning, Jönköpings-Posten, uppmärksammade de förändrade biljettpriserna i december förra året. Jönköping är nu en av elva regioner i Sverige som ökar biljettpriserna år 2023.
Men medan snittet för prisökningen ligger på 5 procent i landet, ligger Jönköpings höjning på 8,5 procent.
Jag som trodde att girighet var en dödssynd. Och arrogansen slutar inte ens där. JLT har varit så pass kreativa i sitt Krösus Sork-beteende att de till och med skapat en egen pensionsålder.
För att få seniorrabatt i Jönköping behöver du vara minst 70 år gammal, alltså fyra år äldre än den allmänna pensionsåldern.
Pappa fnyser och frågar sig om den här staden ens vill att man ska åka kollektivt? På sommarhalvåret kan han ju åtminstone cykla, men på vintern är det inte lika lätt. Och det är inte alla pensionärer som har den rörligheten. Eller möjligheten.
Utanför Napoleons fönster regnar det. Dropparna slår ner som småspik på gatustenen. Jag reser mig för att hämta påtår. Havremjölken heter havredryck, får jag lära mig av kassörskan, och den finns bakom kassan.
Trots att jag lämnade staden för snart tio år sedan har inte mycket förändrats inne på konditoriet. Skinnsofforna är kvar, pensionärerna likaså. Medan människorna vid caféborden byts ut konstaterar jag krasst: ja, världen må befinna sig i en ekonomisk kris, men girighet är ändå något man väljer.
Amen.