Jag älskar biff, men klimatet är viktigast
Vi måste hitta andra sätt att nå befrielse och njutning
Vårt sätt att leva kommer att förändras. Göran Sonnevis dikt i Det omöjliga. För mig har den alltid definierat socialismens möjlighet. Socialism som ett förhållningssätt till världen. I sin enklaste form att gemensamma angelägenheter kräver gemensamma lösningar.
Sonnevis dikt pekar mot klimatomställningen. Delar av dagens kapitalistiskt inbäddade vänster inser inte att vi måste förändra vårt sätt att leva. För då måste vi också göra oss av med kapitalismen.
Vi har bara ett jordklot. Just nu förbrukar vi det snabbt. Klimatförändringarna accelererar. Rekordvärmen i Indien förebådar de enorma flyktingströmmar som kan komma.
Jag tror inte mänskligheten kommer dö, men jag tror att vi snabbt, inom en eller två generationer kommer göra livet till ett helvete och stora delar av jorden obeboelig. Vi kan sen sitta i bergrum vid det forna ishavets kant och äta rymdmat.
Jag älskar biff, jag älskar att resa. Men jag älskar också världen som den är. Jag vill leva i en värld där naturen finns kvar, där vi kan gå utomhus på sommaren, där inte människor i miljarder behöver fly sina hem.
För mig finns ingen större gemensam uppgift än att undvika klimatkollaps. Vi måste lägga om livet i stället för att fly från det. Dela kakan istället för att göra den större.
Vi lever så stressade liv i våra högt belånade hem att vi inte har tid att leva. Istället stressar vi av med näthandel och pressar in en romantisk weekend dit vi flyger. Vårt kapitalistiska system kramar skiten ur oss och det enda vi kan göra är att köpa, resa, bränna jorden i bägge ändar.
Jag moraliserar inte över någon som vill ha allt detta. Men vi måste hitta andra sätt att spänna av, nå befrielse och njutning. Jorden klarar inte oändlig konsumtion. Vi kan inte utnyttja varje naturresurs som kan ge ett arbetstillfälle. Tillväxtens tid är förbi. Vi måste kunna garantera goda jobb och rika liv för alla ändå. Nyckeln är jämlikhet.
Reformer vi behöver är fler semesterveckor så vi har tid att ta tåget. Jag tror vi kommer tvingas införa någon form av medborgarlön. Det funkade under pandemin.
Vi knaprar lugnande medel och våra ungdomar mår skit. Alla sitter böjda över sina skärmar där vi matas med förströelse, som slavar åt techjättarnas algoritmer. Det är inget samhällsystem jag kommer sakna.
Den dag svensk vänster formulerar en ekonomisk och kulturell vision där vi har tid med varandra. Småbarnsföräldrar kan vakna lugnt i det kommunala kollektivboendet efter ett spontant morgonknull medan småungarna leker i den gemensamma trädgården. Arbetstiden är kortad. På eftermiddagen går hela familjen till det föreningsdrivna bastubadet och slappnar av.
Behöver vi charter då?