Singelserien på allas läppar – 20 år senare

Den 6 juni 1998 började kabelkanalen HBO sända en serie om fyra kvinnor i New York. 20 år senare anses ”Sex and the city” fortfarande vara banbrytande.

– De visade upp deras liv som avundsvärda, trots att de var 30 plus och singlar, säger tv-kritikern Ida Kjellin.

”Sex and the city” baseras på en krönikespalt av Candace Bushnell och skapades av ”Beverly Hills”-producenten Darren Star. Den handlar om fyra kvinnor som brunchar, shoppar, festar och framför allt; dejtar. Naturligtvis blev det en succé. Och naturligtvis kritiserades den – och kritiseras fortfarande – för såväl ytlighet som brist på mångfald.

– Den kom när det var väldigt ovanligt att få se kompisgäng som bestod av enbart kvinnor. Alla de här 80-talsserierna med bitchiga och intriganta kvinnor som funnits innan, det var något helt nytt att kvinnlig vänskap sattes före allt annat, säger Ida Kjellin, tv-krönikör på ETC och kritiker på sajten Tv-dags.

Rykten om ny film

Seriens 20-årsjubileum uppmärksammas världen över, trots att den egentligen aldrig fallit i glömska. Med två efterföljande filmer och ständiga rykten om en tredje, blandat med 2010-talets nostalgiska och klickfiskande listor med ämnen som ”53 saker du inte visste om 'Sex and the city'” har serien lyckats hålla sig ständigt aktuell.

– Huvudpersonerna är äldre singelkvinnor, men man skildrar dem inte som patetiska och sorgliga, utan de har underbart roliga liv. Språket och sättet de pratar om sex på, det hade kvinnor inte gjort innan. Det är barnförbjudet och samtidigt skruvat. Till exempel när Carrie dejtar en politiker som vill kissa på henne, eller när Charlotte ligger med en kille som har tics och ropar ”din jävla hora” när han kommer, säger Ida Kjellin.

I Sverige har ”Sex and the city” gått i ändlösa repriser på TV3 och i USA kommer tv-kanalen E! att sända alla 94 avsnitt under jubileumshelgen. Men till skillnad från HBO måste E! censurera alla ”fuck” och sexscenerna är kraftigt redigerade.

Kritik då och nu

Tidiga recensioner rackar ned på skådespelerskornas utseenden (fula!), sätt att prata (gnälliga!) och personligheter (irriterande!). Faktum är att Carrie Bradshaw har utnämnts till ”den mest irriterande huvudpersonen i en tv-serie”. De senaste åren har serien också fått kritik för att vara alldeles för vit, transfobisk och till och med antifeministisk.

– Om man inte tycker att den går att se i dag, då kan man nästan inte se någonting som är gjort för 20 år sedan. Det är klart jag också kollar på avsnittet där Carrie inte kan dejta en kille som är bisexuell och tänker ”herregud, hon är ju sexskribent!”. Men jag tycker att det händer några få gånger. Ändå är det just ”Sex and the city” som ska skärskådas, men varför ska vi ha högre krav på den än på alla andra serier gjorda vid samma tid? säger Ida Kjellin.

Slutet för lyckligt

Sarah Jessica Parker sade nyligen att om serien hade gjorts nu så hade den förmodligen sett helt annorlunda ut vad gäller huvudpersonernas läggning och sexualitet. Skaparen Darren Star å sin sida ångrar att slutet blev alltför lyckligt.

– Jag skrev inte de sista avsnitten. Men jag tycker att serien förrådde sina ideal, som går ut på att kvinnor inte behöver äktenskap för att finna lyckan. Det var inte en typisk romantisk komedi och det var det som gjorde att kvinnor tog den till sig, har han sagt i en intervju.

– Jag kan sakna en serie som ifrågasätter den kvävande parnormen på samma sätt. Jag blir fruktansvärt provocerad när någon hävdar att det bara är ”en serie om skor”. Då har man inte sett serien och förstått vad den vill förmedla, säger Ida Kjellin.