The Ark i bräschen för roligare musikbransch
Det är inte så märkligt att The Ark släpper sitt kommande album som en tidning.
Märkligare är att det fortfarande är så få som vågar hitta på något nytt med albumformatet.
Alla format för inspelad musik har baserats på tekniska förutsättningar. Stenkakor rymde en treminuterslåt per sida, vinyl-LP hade plats för cirka 40 minuter musik. När cd:n kom gick det att baxa in nästan 80 minuter. Artisterna anpassade lydigt sitt skapande efter detta.
Albumet var länge formatet som höll musikindustrin rik och välmående. Folk betalade för tolv låtar när de kanske bara verkligen ville ha tre. Att presentera nya låtar i klump gjorde även ett nytt album från en stor artist till en ”händelse”, vilket var effektivt ur marknadsföringssynpunkt.
Många trodde att kassettbanden skulle döda albumet, men det visade sig att de flesta ville ha hela upplevelsen av en skiva, inte bara en brusig kopia i en liten ask.
I dag behöver ingen längre låsa in sin musik i ett plastfodral. Men 43 år efter Beatles ”Sgt Pepper” – skivan som etablerade albumet som ”konstform” – är många av oss så skolade i att skaffa musik i klump att albumet lär hänga med ett bra tag till.
Och för att ett album ska fortsätta vara en händelse gäller det att artister börjar utmana idén om vad ett album kan vara, för att hålla liv i känslan av att man bara får hela upplevelsen om man betalar för den.
Där räcker en plastask och ett åttasidigt häfte inte längre till, skillnaden från Spotify är för liten.
Men ett album i form av en bok eller film, eller hundra sidor tidning om The Ark, torde nästan kunna bli halva grejen.
Fler grepp av det slaget skulle öppna helt nya arenor för artisters kreativitet. Och garanterat göra musikbranschen betydligt roligare.