Imponerar – men Nour El Refais monolog blir ändå monoton
Publicerad 2020-02-28
En av de senaste årens största bok- och tv-succéer har nu även blivit teater.
Trots att Nour El Refai imponerar, blir det tyvärr en aningen monoton monolog.
Störst av allt
Teaterföreställning på Rival i Stockholm med Nour El Refai. Manus, regi: Paula Stenström Öhman. Spelas till och med 5 april.
Över en halv miljon sålda böcker sedan 2016. Fjolårets mest sedda tv-serie i Sverige på Netflix. Malin Persson Giolitos historia om ungdomar ur överklassen i stockholmsförorten Djursholm och deras liv med kärlek, sex, sprit och knark, något som slutar med en skolskjutning på ett gymnasium, har både berört många och vållat debatt. Utan boken/tv-serien, tvivlar jag på att statsminister Stefan Löfven gjort kopplingen med att de kriminella gängen från andra förorter som skjuter ihjäl varandra, samtidigt förser överklassen med droger.
Nour El Refai har under ungefär tio år gått från provokativ tv-komiker till en mångsidig skådespelerska som behärskar vad som helst. Här går hon från urtjusig på föreställningens affisch, till totalt avsminkad, nästan oigenkännlig, på scenen. Men så ska hon ju också spela en tonåring som mår skit.
Trappsteg och vita väggar
Scenografin kan bäst beskrivas som naken. En stol, några trappsteg, vita väggar, skarpt ljus som ökar eller minskar i styrka.
Nour El Refai gör ett jättejobb, rent skådespelarmässigt. Spelar först och främst Maja, åtalad för skolskjutningen vid rättegången. Sedan går hon skickligt in och ut i andra rollfigurer.
Det är nästan omöjligt att inte jämföra med Johan Rheborg när han gjorde ”En man som heter Ove”. Ännu mer känd historia. Han tog ut svängarna tydligare. Men så kom också pjäsen före filmen med Rolf Lassgård. Rheborg blev först med att ge kött och blod åt Ove, Parvaneh och de andra.
Nour El Refai har den otacksamma uppgiften att konkurrera inte bara med bokens mer närgångna beskrivningar av allting, utan också med Hanna Ardéhn (Maja i tv-serien), Felix Sandman och de andra skådespelarna.
Hon gör det bra. En medföljande vän som varken läst boken/sett tv-serien, köpte alltihop, men tyckte slutet, vem som sköt vem, blev lite rörigt.
För mig, med boken/tv-serien i färskt minne, kändes tyvärr monologen aningen monoton.