Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Martin, Martina

Synd och skam att Hans Alfredson inte gjorde mer som filmregissör

Uppdaterad 2020-03-09 | Publicerad 2017-09-11

Hasse Alfredson engagerade och roade svenska folket på alla tänkbara sätt.
Själv hade jag gärna sett mer av filmregissören Hans Alfredson.
Tre Guldbaggar för bästa regi, hade kunnat bli fler, om han inte hade tappat lusten efter det hånfulla mottagandet av ”Vargens tid” 1988.

Oj, oj, oj, så stor plats Hasse Alfredson har spelat i ens liv, om man tänker efter.
Sketcher, repliker, figurer, revyer, filmer, sånger.
Som jag har skrattat åt så mycket som Hasseåtage hittade på och framförde.
Och inte kunde väl Hasse ana att något som förmodligen plötsligt bara fanns där i hans hjärna, skulle rota sig hos svenska folket för evigt.
Så fort man hör någon prata svengelska, tänker man ju Gröna sidan upp, en av replikerna som Bob Lindeman sa, fotbollstränaren som Hasse improviserade fram, inspirerad av de brittiska tränarna Bob Houghton och Roy Hodgson.
Och vem kan lägga några skivor falukorv i stekpannan, utan att melodin och orden Jag vill ha blommig falukorv till lunch mamma/Nåt annat vill jag inte ha, börjar snurra i skallen.
Som filmregissör var också Hasse, eller Hans Alfredson som han brukade kalla sig då, också högst egensinnig, djärv och nyskapande.
Synd att vi inte fick se fler filmer av honom.
Han var ju, förstås, medförfattare ihop med Tage Danielsson till tre mästerliga filmer där Tage stod för regin; ”Att angöra en brygga” (1965), ”Äppelkriget” (1971) och ”Picassos äventyr” (1978).
I de filmer han sedan regisserade själv fanns ofta ett betydligt mörkare stråk, utan att han för den skulle tappade det som kännetecknade allt han, ensam eller ihop med Tage, gjorde. En slags mild samhällskritik, som kanske just därför slog så hårt. Humanismen. Ett socialt patos.
”Ägget är löst!” (1975) är en slags nattsvart och mycket bisarr saga. En elak direktör och industriman (Max von Sydow) slänger efter diverse turer sin son (Gösta Ekman) i en skogssjö, där han blir kvar i ett helt år, med huvudet precis ovanför vattenytan. Han skriker så han tappar rösten. Acklimatiserar sig som ett vattendjur. Hans Alfredson vann en Guldbagge för bästa regi.
– En hårdkokt saga om slöseriet med våra resurser. Den har kanske lite brutalare och svartare humor än min vanliga, sa han då.
”Den enfaldige mördaren” (1982) byggde på Alfredsons egen bok ”En ond man”. Han spelar själv den ondsinte godsägaren som terroriserar sin omgivning i 1930-talets Skåne, inte minst den harmynte drängen Sven (Stellan Skarsgård) som han betraktar som efterbliven. Ett omskakande mästerverk som gav Hans Alfredson Guldbaggar för bästa film och regi och Stellan Skarsgård för bästa skådespelare. Stellan vann även skådespelarpriset vid Berlins filmfestival.
”P & B” (1983) med Stellan Skarsgård och Allan Edwall i titelrollerna Petterson och Bendel, två småfifflare, är en skälmkomedi om fifflarnas epok, om att pengar inte nödvändigtvis gör folk lyckligare. Härligt samspel mellan Skarsgård/Edwall och många påhittiga och fiffiga bildlösningar.
”Falsk som vatten” (1985) är en thriller som utspelas i förlagsvärlden och handlar om kärlek, sex, otrohet och mord. Malin Ek, Sverre Anker Ousdal, Marie Göranzon och Stellan Skarsgård gör huvudrollerna. Ännu en Guldbaggevinst för bästa regi, dessutom en till Malin Ek som bästa skådespelerska.
Någon vecka före premiären i november 1985 intervjuade jag Hans Alfredson.
Har nästan aldrig varit så nervös inför ett möte. Obehagligt nervös.
Här skulle jag för första gången prata med en person som hade spelat en så stor roll i hela mitt liv med allt han hade roat mig med.
Och så skulle jag träffa honom bara ett par veckor efter att hans allra bästa vän och samarbetspartner Tage Danielsson hade gått bort, 13 oktober, blott 57 år gammal.
Hans var lågmäld och nedstämd, under hela samtalet.
Förmådde inte alls vara så där pr-entusiastisk som han normalt borde vara inför sin nya film, som han ju ändå var mycket stolt över.
Men han pratade om Tage. Mycket. Var hela tiden nära tårarna. Jag med, blev så rörd av alla de varma och fina ord han sa om sin saknade vän. Det blev en bra och värdig artikel, tror jag.
När filmen hade premiär, skrev Aftonbladets dåvarande huvudrecensent Jurgen Schildt en väldigt positiv recension. Tidningssidan hade ritats i förväg. Jag visste att filmgänget hade premiärfest på Svensk Filmindustris kontor i Münchenbryggeriet på Söder i Stockholm. En fotograf och jag åkte dit med den förtryckta sidan och överraskade allihop på festen. Hans Alfredson ställde sig på ett bord och läste högt ur recensionen för alla på festen. Sedan skålade allihop.
Jag minns att en anställd på filmbolaget sa att det var nog enda gången hon hade sett Hans Alfredson glad den senaste månaden.
Nästa film ”Jim och piraterna Blom” (1987) skrev han ihop med Stellan Skarsgård, som också spelade en av huvudrollerna. En barn- och familjefilm där döden spelade en stor roll, trots att det ofta är en väldigt rolig film. Filmens 8-årige huvudperson har mist sin pappa (Skarsgård), som återvänder och spökar för honom. Hans Alfredson själv spelar ”Kolavippen”, en inkarnation av Döden. Filmen spretar åt lite väl många håll, men innehåller åtskilliga smått magiska ögonblick.
Sista långfilmen ”Vargens tid” (1988) utspelas i 1500-talets Skåne. Det är lätt att dra paralleller mellan historien om zigenare, som romer kallades då, eller tattare som de kallades på 1500-talet och i filmen, och till den tidens debatt om invandrare i framför allt Skåne. Ungefär vid samma tidpunkt som premiären var det folkomröstning om Sjöbo kommuns invandrarpolitik.
Men filmen var inte särskilt lyckad. På tok för övertydlig. Inte särskilt spännande. Den floppade på bio och fick negativa recensioner. Somliga till och med lätt hånfulla.
Huvudrollsinnehavaren Benny Haag har i åratal varit med i samma pokergäng som jag och han har berättat att Hans Alfredson blev väldigt ledsen och tog väldigt illa vid sig av det negativa bemötandet filmen fick.
Inte blev det bättre när några cineaster startade Svenska Kalkonakademien och utsåg ”Vargens tid” till Årets kalkon.
Där och då känns det som att Hans Alfredson tappade lusten att göra någon mer långfilm.
Det gjorde han inte heller, även om det senare blev en kortfilm till Göteborgs filmfestivals stafettfilm och ett par komediserier för tv, en ihop med sin son Tomas Alfredson.
Han gjorde mycket annat minnesvärt under de följande åren.
Men det är synd och skam att Hans Alfredsons karriär som just filmregissör, för som historieberättare i bilder svämmade hans filmer stundtals nästan över av härligt galna infall, skulle sluta vid blott 57 års ålder.