Peter Jöback - om missbruk och arbetsnarkomani

Det är när Peter Jöback på fullaste allvar planerar att ha en egen show på månen som han inser att han behöver hjälp. I sin nya självbiografi skriver artisten om hur ett vanvettigt arbetstempo, skyhöga förväntningar och droger som flyktväg höll på att rasera hans tillvaro.

Solstrålarna träffar Peter Jöbacks ansikte, han andas lugn och tillförsikt. I dag står han i rampljuset på ett annat vis än tidigare. Han har hittat en bättre balans, berättar han när vi ses en kylig men klar och ljus novemberdag på ett litet ombonat café på Värmdö, hans hemtrakter. I örsnibben blänker ett litet smycke i form av en pilspets i silver, på huvudet bär han en grå, stickad mössa.

– - Bara att bo så här ute på landet gör att jag har blivit mer harmonisk, mer ett med naturen. Det är också i tystnaden som jag har kunnat tänka efter bättre och reflektera över det som varit. Jag har kunnat landa i mig själv och min historia, säger han.

Livet har inte alltid varit en lika rofylld plats. Den nya boken ”Att bära sig själv” rivstartar med det samtal Peter Jöback får från sin manager Marie, som undrar om ryktena är sanna – har han köpt droger? Han erkänner till sist att det stämmer.

Året är 2006 och Peter Jöbacks liv tar en ny vändning.

– Jag tillbringade sex veckor på ett behandlingshem utanför London. Vi hade inga mobiltelefoner och det var... så skönt. Behandlingen var samtidigt bland det jobbigaste jag varit med om. Men jag kom ut på den andra sidan, berättar han.

Försökte fly smärtan

Terapin på behandlingshemmet blir också vägen fram till insikten om att han hela tiden har haft en tendens att fly undan från smärtpunkterna.

– Som när jag som liten såg min pappa i bara kalsongerna, med en tompava i handen. Men pappas alkoholism var ingenting det talades högt om, säger Peter Jöback och beskriver ett mönster av sopa-under-mattan-beteende som han själv under en period i sitt liv återupprepade.

Men det är inte någon snyfthistoria han vill förmedla, understryker Peter Jöback, han är inte ute efter att man ska tycka synd om honom. Han rättar till mössan och tar en klunk av sitt kaffe innan han fortsätter.

– Om det är något jag vill säga med boken så är det att vi ska bli bättre på att tala med varandra, i stället för att hålla tyst om saker vi går och bär omkring på. Så att man ska kunna stå för den man är fullt ut och inte skämmas. Förhoppningsvis har jag trampat upp en stig åt andra.

Utsattes för övergrepp

En av de starkaste scenerna utspelas i en teaterloge där Peter Jöback som 13-åring blir utsatt för ett sexuellt övergrepp av en betydligt äldre man. Men det är först senare, i terapin, som han blir medveten om att det faktiskt rör sig om ett övergrepp.

”Att bära sig själv” är också en berättelse om den långa resan som den mullige lille pojken, som hånas för sin övervikt, gör – från de allra första teaterstegen till kliven upp på de största scenerna i världen.

– Jag har ju haft en enorm karriär, och har haft modet att sparka upp så många dörrar som varit stängda. Men tidigare har det varit så, att så fort jag har uppnått något jag drömt om så har det inte räckt. Jag har genast kastat mig vidare. Jag var en arbetsnarkoman. I dag har jag verktyg för att kunna handskas bättre med tillvaron.

Men självbiografin rymmer inte bara de mörka, destruktiva stråken. Här finns också de varma och ljusa stunderna i livet, här skildras kärleken till maken Oscar och de båda döttrarna. För att inte tala om lyckoglimtarna från den omfångsrika, över 40 år långa karriären.

Och hur var det egentligen med den där showen på månen?

Det var sommaren 2000. Efter ännu en lyckad världspremiär, av ”Häxorna i Eastwick” på Theatre Royal, Drury Lane i West End i London, satt den då 29-årige Peter Jöback framför spegeln i sin loge. Och tankarna började gå i spinn.

– Jag satt där och tänkte på vad jag skulle göra härnäst. Broadway kändes gjort för där hade Ulla Sallert redan varit. Jag måste vara först. Det var då jag kom på att jag – på riktigt – ska ha en show på månen.

Siktar mot nya mål

I dag kan Peter Jöback le åt minnet, men då var det allvar. Det var nämligen i den stunden han förstod att han behövde söka hjälp, även om det skulle dröja ytterligare fem år innan han gjorde slag i saken. Nu säger han sig må bra och smider nya planer, han har ett musikprojekt på gång. Och även om Peter Jöback inte längre är ute efter en månpromenad har han fortfarande siktet inställt mot stjärnorna.

– Jag skulle vilja göra mer inom i film- och tv-branschen, det skulle verkligen vara spännande att utvecklas mer inom det området, säger han med ett trosvisst leende.