Polarprisgalan – som en kick off för Almedalen
Markus Larsson: Hur mycket kan högdjuren och celebriteterna om musiken?
Det är så komiskt allting.
Jag har åter igen sett rockens ändhållplats och hans namn är Tjabo.
Redan vid Polarprisets hypertrånga förmingel i Konserthuset i Stockholm är det svårt att hålla sig för fniss.
Där står man, omgiven av diverse uppklädda högdjur och celebriteter och artister och tv-ankare, och försöker dricka bubbel utan att få tänderna utslagna av en oförsiktig armbåge i frack.
En författare ålar sig förbi med en massa glas i tassarna och muttrar för sig själv:
"Då ska vi se om man kan slippa att spilla ner sin skräddarsydda kostym."
Stackars man. Livet är inte lätt.
LÄS MER Carolas smällkyss på röda mattan
Diverse politiker syns också i den glittriga glasyren, som sig bör. Tillställningen är som en kick off för Almedalsveckan.
Jag kan till exempel inte låta bli att undra vilka som är de tio bästa låtarna med Emmylou Harris för moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra. Ingen diss – jag är genuint nyfiken. Fråga gärna någon från släkten Bernadotte om favoritalbumen med Merle Haggard också.
Polarpriset är på ett plan, och i all sin välmening, en mycket märklig och paradoxal ceremoni.
Artister som började som ett alternativ, som ibland kommit från och skrivit om utanförskap och ett liv långt från gräddfilen, belönas genom att ta emot ett pris från en monarks hand. Det kan möjligen vara en oundviklig livskurva för framgångsrika konstnärer oavsett bakgrund och klass, men den som inte ser humorn i det har aldrig skrattat.
Det gäller för övrigt att resa sig upp och klappa artigt när kung Tjabo med familj gör entré till den pompösa och småtråkiga tillställningen. Och det gäller att göra om samma procedur när kung Tjabo med familj travar i väg.
Och hur många i publiken älskar countryballader, egentligen? Hur många kan och känner på allvar till Emmylou Harris över huvud taget?
Det är något som skaver och tar emot med den borgerliga inramningen av Polarpriset.
Med det sagt saknar inte priset poänger.
Det är fint att ett land som gärna envisas med att göra banal och fördummande "hä hä och hepp hepp"-underhållning av pop tar musik på rituellt allvar en dag per år. Möjligtvis kan det göra att mer obskyra namn belönas med ett större offentligt ljus.
I år var det rörande när den ena pristagaren, slagverkaren Evelyn Glennie, på bred skotsk dialekt talade om musikens helande kraft för kropp och själ. Hon har varit döv sedan tolv års ålder.
De bästa tolkningarna av den andra vinnaren, traditionsbäraren och svårslagna sångerskan Emmylou Harris framförs givetvis någon annanstans. Men det var fint att se hur Anna Ternheim lyckades göra Steve Earles "Goodbye", ett av Emmylous många paradnummer, rättvisa. Det var lika fint att se systrarna Söderberg i First Aid Kit sjunga "Red dirt girl" för sin idol.
Men allra bäst var Emmylou Harris själv. Med drottninglik aura höll hon ett kort tal där hon bland andra tackade Dolly Parton och Linda Ronstadt, Daniel Lanois och Rodney Crowell, Buddy och Julie Miller.
Och Gram Parsons fick det längsta omnämnandet. "Han fick mig att upptäcka min röst."
Nu väntar vi väl bara på att Little Richard ska få priset. Eller några representanter från förbisedda genrer som metal och hiphop.
Vad sägs om Slayer, Public Enemy och NWA?
Vem vill inte höra arga låtar som "Fuck da police" dåna framför svenska kungens ansikte?
För övrigt gav låtskrivaren och västgöten Thomas G:son det bästa rådet för att klara ett Polarpris-mingel.
Han måttade noggrant med händerna och sa:
"Larsson! Du står helt rätt. Avståndet till baren är ju perfekt!"