Lars Molins tv-klassiker har blivit sevärd fars på scenen

Jan-Olov Andersson

Emmy-belönade ”Den tatuerade änkan” är en svensk tv-klassiker. En suverän mix av humor och allvar.
När det nu har blivit pjäs, har det mer drag av fartfylld springa-i-dörrar-fars.

Lars Molin (1942-1999) var, och förblir, en av svensk tv-dramatiks största genier. ”Den tatuerade änkan” (1998) är en ljuvlig – lätt vemodig, stundtals fruktansvärt rolig, inte så lite fräck – komedi med Mona Malm som en Ester, en kvinna strax över 60-strecket, som börjar ragga män på begravningar.
Såg om den häromkvällen (på SVT:s Öppet arkiv) och när jag nu åldrats ifatt huvudpersonen, grep den också tag i mig på ett djupare plan än tidigare.

Männen som Ester får ihop det med i filmen spelas av Erland Josephson (1923-2012), Sven Wollter, Ingvar Hirdwall och Jan Malmsjö, så Björn Kjellman har lite att bita i när han nu spelar alla de fyra mansrollerna på scenen.
Kanske för att särskilja männen åt ordentligt, byter Kjellman skickligt inte bara tonfall, dialekter och känsla mellan varje rollfigur, han har också försetts med (lätt överdrivna) masker av Love Larson, Guldbaggevinnare och Oscarsnominerad för att ha på film har gett utseende åt en man som heter Ove och Hundraåringen.

Ann Petrén är, som vanligt, uttrycksfull, men Mona Malms Ester i filmen genomgick en större förvandling när hon insåg att hon kunde bli älskad av män, trots den övervikt hon led så mycket av.
Mycket av dialogen är rakt av från tv-filmen. Trots att det nu är en springa-i-dörrar-fars, blir det ibland nästan för mycket, när även dörrarna flyttas runt. Annars har scenografen Bengt Gomér gjort åtskilliga fiffiga lösningar, för att illustrera allt från bilkörning till lyxbostäder.

Emma Peters och Henrik Johansson som Esters allt mer förtvivlade vuxna barn och William Spetz som energisk lite crazy granne till henne, imponerar alla tre.
Djupet från tv-filmen saknas. Men som fartfylld fars, är ”Den tatuerade änkan” klart sevärd.