”Jag kan spegla mig jättemycket i Lena Nyman”

I Isabel Anderssons dokumentär ”Lena” talar Lena Nyman med en ny generation.

– Vi är många som känner att vi är lite besläktade med henne, säger Andersson.

Det tog fem år att göra klart ”Lena”. Pandemin krånglade förstås till upploppet, men Isabel Andersson hade heller aldrig någon brådska. Filmen är hennes debut, så hon ville lära sig hantverket och inte göra något förhastat. Samtidigt trivdes hon väldigt bra i Lena Nymans sällskap.

– Det har faktiskt varit underbart. Jag är ju, som man kan ana, ganska förtjust i henne. Yrkesmässigt har det varit jättehäftigt att få göra den här filmen, men privat har hon också varit jätteviktig. En kompis att hålla i handen och ett sällskap som har gett mig jättemycket, säger hon.

Bekantskapen kom till av en slump. Isabel Andersson hade stött på Lena Nyman som Ronja Rövardotters mamma, men hade ingen speciell relation till henne. Men när hon jobbade på Pocket Shop hittade hon Annika Perssons Lena Nyman-biografi ”Jag vill ju vara fri” i en restlåda, och sedan var hon fast.

– Jag blev helt fascinerad av henne och hennes historia och av att hon var en så stor del av Sveriges skådespelarvärld och vårt kulturarv, och jag älskade hennes personlighet. Hon var rolig och smart och var med om så mycket tufft och var nära livets svåra ämnen, men hade ändå hela tiden en enorm kraft att ta sig vidare, säger Andersson.

”Var verkligen knapert”

Filmen ramas in med Lena Nymans ord ”Till min dotter om jag hade någon” – antagligen från en egen variant av en Anna Maria Lenngren-dikt – som Nyman läste upp i ett gammalt sketchprogram i SVT. I dokumentären får orden en symbolisk laddning.

– Det finns något väldigt starkt i det där. Hon fick själv inga barn, men hon lämnade jättemycket efter sig till alla oss andra. Vi är många i en yngre generation av skådespelare och regissörer som känner att vi är lite besläktade med henne. Jag kan inte hitta någon annan som fyller hennes roll.

Viljan att göra en dokumentären beskriver Isabel Andersson som rent instinktiv. Nu när filmen är klar förstår hon lite mer vad den där instinkten handlade om. Hon kände igen sig i Lena Nymans bakgrund i arbetarklassen och i hennes blick på klassamhället.

– Det känns fånigt att kalla sig arbetarklass, men det var verkligen knapert och det fanns inga kulturella vägar. Då kan klivet över till den kulturella världen kännas som en stor avgrund. Men man vill så gärna och känner att man har så mycket att berätta för att man är från den sidan. Där kan jag spegla mig jättemycket i Lena, säger hon och fortsätter:

– Klass överlag är den intressantaste frågan att skildra, för det finns så många lager i den och den påverkar allt.

”Lena” varvar arkivmaterial och scener ur Lena Nymans filmer med intervjupersoner som Kristina Lugn, Börje Ahlstedt, Marie Göranzon och Rolf Skoglund. Filmens handling förs framåt med Lena Nymans egna dagboksanteckningar, upplästa av skådespelaren Alva Bratt.

När Lena Nyman gick bort lämnade hon efter sig 17 papperskassar med dagböcker, som har fått ligga till grund för filmen. För att sålla i materialet hade Andersson hjälp av en liten armé av researchers och praktikanter. Att själv läsa dagböckerna beskriver hon som en häftig upplevelse.

– Man fick ta på sig vita handskar och så ser man en kaffefläck och det var nästan så att några av böckerna luktade cigg. Då kände jag, gud vad sjukt, hon har liksom skrivit i den här boken, 24 år gammal, och nu sitter jag här och håller i den. Men efter ett tag blir man lite avtrubbad när man har gjort det där i flera år.

”Hon är skitsmart”

Förra året resulterade arbetet i en bok med ett urval av Nymans dagboksanteckningar 1962–1974. I de senare texterna träder vissa egenskaper fram som Isabel Andersson inte är så förtjust i.

– Hon är skitsmart, skriver reflektioner om allt. Hon läser till exempel Sartre och så reflekterar hon över det. Men hon får ett mer omfattande alkoholmissbruk på 80- och 90-talet och då är texterna inte riktigt lika skarpa. Då faller de ibland lite åt martyrskapet och det ville jag inte ha med. Det är jobbigt att läsa, säger hon.

Isabel Andersson har blivit erbjuden att göra ytterligare ett porträtt på en känd person, men nästa projekt planerar hon ska bli en spelfilm, avslöjar hon.

– Vi får se om det går att genomföra. Det är inte helt lätt, men den är lite löst inspirerad av Lena. Jag tycker att det är så häftigt när hon går runt i ”Nyfiken”-filmerna och undersöker Sverige som klassamhälle, så har jag tänkt på hur klassamhället ser ut nu. Jag vill bara ha en eller två skådisar och utgår relativt autentiskt ifrån unga kvinnor i dagens klassamhälle, säger hon.