Kerstin Ekman: ”Varghatet är irrationellt”

I Kerstin Ekmans första skönlitterära berättelse på tio år skriver hon sig tillbaka till skogen. Genom en gammal jägmästare gestaltar ”Löpa varg” ett förändrat förhållande till djuren och naturen.

Från kalhyggena i ”Händelser vid vatten” till den botaniska mångfalden i ”Se blomman”: genom hela sitt författarskap har Kerstin Ekman varit känslig för naturens villkor. När hon nu återkommer med den första skönlitterära boken sedan ”Grand final i skojarbranschen” handlar det – emblematiskt nog för hennes författarskap – om en varg. Hon vill inte kalla den för roman, men berättelsen har ”varit med henne länge”.

Boken är den 23:e i ordningen. Kerstin Ekman har hunnit fylla 88 år, och numera orkar hon inte längre ses för att ge intervjuer. Men via mejlen svarar hon på frågor.

Tvekan att skjuta

I boken får jägmästaren Ulf på ålderns höst se en ståtlig varg, och plötsligt ligger studsaren stilla framför honom. ”De flesta vill skjuta så länge fingret kan pressa avtryckaren. /Så länge kuken reser sig lever man och dödar”, konstaterar han. Ulf ger i stället vargen ett namn, och behåller det omtumlande mötet för sig själv. Inte ens hans fru får veta.

Jakten har länge varit en del av Kerstin Ekmans liv och litteratur, även hennes make Börje Frelin har jagat. Mycket har skrivits om dödandet och grabbkulturen – det finns jägartyper som Kerstin Ekman kallar ”utrotare”. Men hon ser också en ambivalens som behöver skildras.

– Jag har träffat gamla jägare som slutat precis som Ulf. Jag minns särskilt en som sa: djuren är ju så vackra att titta på. Det är inte ovanligt att den där tvekan att skjuta kommer när en del jägare åldras.

Är dödandet försvarbart, frågar Ulf sig. Kerstin Ekman har inte ändrat inställning, hon tycker att ansvarsfull jakt är bra, så länge man använder duktiga eftersökshundar och är noga med att inte skjuta när jakten är avblåst.

Irrationellt hat

Men att människan suger ut och förändrar naturen är ett tema som Kerstin Ekman alltid har återkommit till. När hon och maken bodde i Valsjöbyn, på gränsen till Norge, fick de ofta stanna bilen. Det bedrevs lösdrift där och fåren kunde ibland stå på vägen. När vargen jagade i skogen kunde han ta ett får men de andra skingrades då snabbt, poängterar Kerstin Ekman.

– Hos oss är naturligtvis biltrafiken viktigare så lösdrift är omöjlig. Stängslar man in fåren måste det vara starka stängsel, helst med eltråd överst. Kommer vargen in där stängslet är trasigt eller undermåligt dödar han av instinkt alla djur som rör sig. Det är hemskt och tragiskt.

Litteraturvetare har pekat på att vargen skulle kunna ses som symbol för människans övervåld mot djuren i flera av Kerstin Ekmans böcker, till exempel i Vargskinnet-trilogin. Vargen skulle också kunna tolkas som symbol för kvinnlig utsatthet inför ett patriarkalt förtryck.

Men Kerstin Ekman är inte intresserad av att prata om symboler, hon understryker att hon skriver om ”människors upplevelser och livserfarenhet”. Och varghatet har hon själv mött – hon upplever det som irrationellt.

– Det liknar i det av avseendet främlingshatet. Björnen är det verkligt farliga djuret i våra marker. Vargen är inte farlig för människan. Men vargen jagar byte som alla rovdjur, säger hon.

”Förtvivla inte”

I Kerstin Ekmans prosa upplöses hierarkierna mellan djur och människa. Titeln på boken, ”Löpa varg”, är ett gammalt uttryck som beskriver hur män förvandlades till vargar och ett tag levde vargens liv. Hon visar de som bjuder motstånd – men samtidigt har hon länge varnat för att människan är på väg att ödelägga planeten.

Ulf och hustrun Inga läser en bok som inleds med att grodor mystiskt börjar dö. Det är Elizabeth Kolberts ”Det sjätte massutdöendet” som Kerstin Ekman väver in. Hon tycks också ge ett svar på hur hon förhåller sig till klimatförändringarna.

– När Ulf i boken har läst den säger Inga åt honom: Var ledsen. Men förtvivla inte.

Man frestas att i den ömsinta relationen mellan Inga och Ulf se en parallell till Kerstin Ekmans liv med maken. De har i många år bott vid skogar, i glesbygd, men nyligen flyttade de till ett villaområde, på ön Ingarö utanför Stockholm.

– Där vi bodde förut såg vi från fönstren många sorters djur på vår åker. Och naturligtvis när vi var ute i skogen. Jag saknar inte bara djuren utan också de vilda växterna. Blev så glad när det i somras kom upp gulsporrar i vår rufsiga gräsmatta.

Fortsätter skriva

I ”Löpa varg” skriver Kerstin Ekman sig tillbaka till den älskade skogen. Hon har fortfarande både idéer och skrivlust, men hon är osäker på hur länge krafterna räcker.

TT: Skriver du ändå, mer planlöst för dig själv?

– Planlöst skriver jag aldrig. Men eftersom det blev mitt liv att skriva så är det naturligt för mig att göra det även om jag inte vet om jag kan fullborda något.