Kvinnliga visionärer får ta plats på nytt

De var kvinnliga pionjärer inom svenskt landskapsmåleri och hyllades av sin samtid – men glömdes sedan mer eller mindre bort. Nu lyfter Prins Eugens Waldemarsudde fram deras suggestiva och själfulla tolkningar av naturen.

Utrustad med vargskinn och midjestaffli gav sig Anna Boberg ut i Lofoten för att avbilda områdets storslagna natur. Hennes målningar därifrån väckte sensation när hon ställde ut i Paris under tidigt 1900-tal. Hon jämfördes med storheter som Claude Monet och Giovanni Segantini, och blev hyllad även av svenska kritiker.

– Man beundrade hennes förmåga att skildra naturen men också ljuset, penselskriften och det koloristiska, säger museichef Karin Sidén som går nära duken och pekar på penseldragen i ett av Bobergs mest kända verk: ”Norrsken”.

– Här kan du se hur fantastiskt många nyanser som finns och hur experimentellt utförandet är. Det är mer en vision av ett norrsken, med den väldiga naturen.

Anna Boberg är en av fyra kvinnor som nu ställs ut på Prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm, tillsammans med Ester Almqvist, Ellen Trotzig och Charlotte Wahlström. Vanligtvis är det manliga landskapsmålare som lyfts fram från den perioden, som Prins Eugen, Karl Nordström och Eugène Jansson.

– Men för att fördjupa, bredda och vidga bilden av landskapskonsten under 1890–1920 så är det intressant att lyfta fram fyra betydande konstnärskap som var uppskattade i sin samtid, men som sällan om ens någonsin har visats så här förut, säger Karin Sidén.

Besjälad natur

Spännvidden på de fyra konstnärerna är stor. Charlotte Wahlström och Anna Boberg ägnade sig framför allt åt ett stämningsmättat landskapsmåleri av en orörd nordisk natur. Deras syn på naturen som besjälad hänger ihop med den symbolistiska inriktningen, påpekar Karin Sidén, där naturen blir en spegel av olika känslouttryck.

– De verk vi visar här kan ha hämtat inspiration från olika platser men det är inga topografiska skildringar. Det är inte syftet, syftet är mer att återge känslor, stämningar och intryck av naturen, säger hon.

Även teosofin hade stor betydelse för kulturlivet vid början av 1900-talet, och den esoteriska strömningen presenteras kort. Överlag tog ett andligt sökande större plats, i kontrast till industrialismen och storstadsjäktet. Även Hilma af Klint var en av dem som drogs till teosofin – och två av hennes landskapsmålningar visas också på Waldemarsudde. De avviker från hennes stora abstrakta och geometriska verk.

– Det är en besjälad natur som du ser, där det guldliknande ljuset ger uttryck för en syn på naturen som just själfull. ”Solglans” av Charlotte Wahlström har också ett sådant magiskt, nästan förandligat ljus, säger Karin Sidén.

Hon går återigen riktigt nära duken och pekar på Bobergs ”Landskap från Lofoten” där penseldragen påminner om Monets.

– Motiven är jätteintressanta men det är också väldigt intressant att se hur måleriet är utfört, hur varierat och experimentellt det är. Och hur man vågar gå upp i skala och skapa mycket dramatik.

”Det finns fler”

De något yngre Ester Almqvist och Ellen Trotzig målade snarare en mer arkaisk natur, där färgerna och formerna är bärande. De närmade sig ett modernistiskt bildspråk, med inspiration av Paul Cézanne, Vincent van Gogh och Paul Gauguin.

– Det blev mer och mer expressionistiskt när Ester Almqvist återgav landskapen och människorna som en del av naturen, ofta var det hårt arbetande människor i bilderna, säger Karin Sidén och pekar på ”Lingonplockerskor”.

Almqvist kallades ibland ”de stora trädens poet” för sina målningar av majestätiska alléer. Ellen Trotzig fick i stället smeknamnet ”Österlens första målarinna”, för det var naturen i södra Sverige och Österlen hon inspirerades av. Karin Sidén framhåller hur hennes bilder nästan liknar träreliefer, uppbyggda arkitektoniskt som i 3D.

Trots att dessa konstnärskap var både uppmärksammade och hyllade har de ändå förbisetts i översiktsverk om förra sekelskiftets landskapsmåleri och i inköp av museer och konstsamlare. Att spåra verken har varit krävande, berättar Karin Sidén.

– Men när man som institution närmar sig en viss tids konst eller en motivkrets, är det viktigt att man är öppen för ”finns det fler konstnärskap att lyfta fram än de som alltid visas?”. Inget ont om dem. Men det finns fler. Och det här hör till några av den tidens mest uttrycksfulla konstnärskap.