Svenska folket byter från opium till crack
Melodifestivalen är ett opium för folket.
”Let’s dance” är en crackpipa för folket.
Och just den här veckan tar vi alla en överdos.
Marx (och tydligen Kant och Geijer dessförinnan) pratade om religion som folkets drog, något som gav tröst i dystra tider. Helt klart passar Melodifestivalen in på den beskrivningen, detta spektakel som tröstar och distraherar oss från kalla vindar både väder- och samhällsmässigt. Det var kanske ingen slump att Loreen vann med ”Euphoria” 2012 eftersom opiumets effekt, utöver att lindra smärta, ångest och diarré, är en känsla av eufori.
I fem veckor har Melodifestivalen varit folkets främsta drog, och nu tar ”Let’s dance” över stafettpinnen, denna helg då vi kan bli höga BÅDE fredag och lördag.
Men, är TV4:s populära dansprogram egentligen en värdig efterföljare, eller är vi bara så euforiska av Melodifestivalen att vi hakar på ”Let’s dance” av bara farten?
Låt oss se. Melodifestivalen har 28 nya låtar (nåja, 27 om vi inte ska räkna Anna Books), framförda av ännu fler artister som repat in sina nummer i flera veckor.
”Let’s dance” har kändisar som dansar i tv.
Melodifestivalen har superproffsiga Gina Dirawi som dansar, sjunger, programleder och dessutom levererar både förskrivna och improviserade skämt med utomordentlig tajming.
”Let’s dance” har kändisar som dansar i tv.
Melodifestivalen har mellanakter som berör, humorinslag som roar och humorinslag som oroar.
”Let’s dance” har kändisar som dansar i tv.
Nu är jag ingen expert på droger ens i en metaforisk mening, men min slutsats är att om Melodifestivalen är opium är ”Let’s dance” snarare crack, GHB eller det där man bedövar hästar med.
Men efter en titt på väderprognosen och samhällsklimatet förstår jag ändå att folket villigt byter en tv-drog mot en annan. Vi behöver fortfarande tröst.