Ahsoka Tano är galaxens hårdaste och coolaste hjälte

”The Mandalorian” - den bästa ”Star wars”-sagan sedan ”Rymdimperiet slår tillbaka”

Markus Larsson

helskärm

Hon tänder två lasersvärd i den brända skogen.

Upprepar: två lasersvärd.

Scenen får mitt inre barn att hoppa högre än Armand Duplantis i stav.

Pandemin får mina vänner att gå i barndom.

En av dem, vi kan kalla honom för Klas Ekman, skickar över en bild på tre böcker som han just köpt. De är tjocka som lår.

Samlingsvolymerna består av de klassiska Marvel-årgångarna av serietidningen ”Star wars” från 80-talet. Jag har inte tänkt på dem sedan muren föll men en gång kunde jag dem bättre än låtordningen på Gary Moores album ”Wild frontier”.

”Vet inte vad jag gett mig in på, det är nog en bit över 2000 seriesidor” hälsar Klas, 45.

Nej, inte jag heller. Men vem bryr sig? 2020 har inte precis bjudit oss på rosor och originalpressade vinylskivor.

Klas får mig att kolla upp tv-serien ”The Mandalorian”, Disney-imperiets senaste getmjölkning av skaparen George Lucas galax.

Serien är inne på andra säsongen och har mest blivit känd för karaktären Baby Yoda, en bebismodell av jedimästaren som utbildade Luke Skywalker i avancerad yoga i ett träsk.

Försök att hitta ett par gulligare gröna öron, det går inte.

Problemet med att titta på ”Star wars” i dag är tidsaxeln. När utspelar sig ”The Mandalorian”? Bilden klarnar efter ett tag, någonstans mellan ”Jedins återkomst” och ”The force awakens”. Kunde varit värre.

Handlingen är enkel. En prisjägare kommer efter ett tag över ett litet Yoda-bylte och får uppdraget att föra den sömniga marsipantårtan till en jedimästare.

Tonen liknar mer Marvels serierutor än George Lucas fluffiga originaltrilogi. Den är skitigare under naglarna. En rymdwestern där hjälten kör rymdskepp i stället för att sadla hästen.

Relationen mellan den gröna bollen och mandalorianen i krom påminner även om den tecknade och betydligt våldsammare sagan ”Ensamvargen”, där en herrelös samuraj vandrar omkring med sin son och slaktar allt i sin väg.

George Lucas byggde ursprungligen ”Star wars” på Akira Kurosawas film ”The hidden fortress”. Utan den japanska regissören skulle inte världens populäraste låtsasgalax vara sig lik.

Med kärlek, humor och fingertoppskänsla späckar seriens show runner och manusförfattare Jon Favreau ”The Mandalorian” med referenser till Lucas äldsta ”Star wars”-filmer och Kurosawa. Det går att härleda flera avsnitt direkt till ”De sju samurajerna”.

Den som vill kan även roa sig med att pricka alla kändisar i större eller mindre roller. Halvvägs genom andra säsongen har bland andra Amy Sedaris, Giancarlo Esposito från ”Breaking bad”, Titus Welliver från ”Bosch” och inte minst tyske regissören Werner Herzog hunnit passera på röda mattan.

Bakom huvudpersonens mask döljer sig dessutom skådespelaren Pedro Pascal, mannen som fick ögonen intryckta och skallen krossad av The Mountain i ”Game of thrones”.

Men Rosario Dawson som fanfavoriten och frifräsaren Ahsoka Tano tar priset. När hon tänder två lasersvärd i den där skogen är det god natt.

Två lasersvärd. I varsin hand.

Det är ungefär som att Rolling Stones lyckats spela in två stycken ”Exile on Main Street”.

Jag törs inte skriva hur ofta jag sett om de där scenerna på en vecka.

När Ahsoka Tano lyser upp natten är jag dock övertygad om att ”The Mandalorian” är den bästa ”Star wars”-sagan sedan ”Rymdimperiet slår tillbaka”. Mytologin passar över huvud taget bättre som tv-serie än på bio.

Ahsoka Tano är en liten tröst för oss som fortfarande gnisslar tänder över att George Lucas fimpade en av sina råaste karaktärer Darth Maul för tidigt.