Shia LaBeouf som John McEnroe är allra bäst i ”Borg”

Borg är omöjlig att komma in på skinnet – men filmen är vass

Jan-Olov Andersson

Vem som vinner tennismatchen i höstens svenska storfilm ”Borg” får ni själva se, om ni inte redan vet det.

När det gäller personporträtt vinner Shia LaBeouf över Sverrir Gudnason, helt enkelt för att John McEnroe är en färgstarkare person än Björn Borg.

Hur som helst, en mycket sevärd film.

Det handlar om den klassiska Wimbledon-finalen i tennis 1980. När Björn Borg hade chansen att skriva idrottshistoria genom att som första spelare i historien vinna fem raka titlar. Eller skulle tennisvärldens nya stjärna, skandalomsusade John McEnroe, sätta stopp för honom?

Facit finns ju. Men även om man minns matchen som i går, så är den så rasande skickligt skildrad i Janus Metz film, att det blir spännande ändå. Sällan, förmodligen aldrig förr, har väl en tennismatch gjorts så trovärdig tidigare. Till det hör ju inte bara att skådespelarna i någon slags koreografi har imiterat klassiska bolldueller, med själva bollarna ditpetade efteråt digitalt. Båda skådespelarna är ju också slående porträttlika dem de spelar. Sverrir Gudnason till, säg, 98 procent och Shia LaBeouf till, typ, 93 procent.

Märklig avsaknad av föräldrar

Att Björn Borg mot slutet av sin karriär (han slutade året efter denna klassiska match) förblir en gåta, är absolut inte Sverrir Gudnasons fel, utan en manusbrist. Ronnie Sandahl hade behövt lägga till ett antal scener där vi följt Borg och fästmön Mariana Simionescu (Tuva Novotny) mer privat. Här finns ingen kemi mellan dem. Trots att de pratar om att gifta sig, vilket de också gjorde efter händelserna i filmen, känns det snarare som att kärleken redan har tagit slut.

Björn Borgs föräldrar är också lite märkligt nästan totalt frånvarande i filmen.

Lyser om honom i varje scen

Eller också var Björn Borg vid denna tidpunkten i sitt liv helt enkelt en sådan jäkla inåtvänd tråkmåns…

Allt medan Shia LaBeouf har betydligt mer att spela med. McEnroe har en besvärlig relation till pappan, har ångest för än det ena, än det andra, får sina berömda raseriutbrott både på och utanför tennisbanan och är dessutom en glad skit, som gärna festar med tennispolare som Vitas Gerulatis (1954–1994) på Studio 54 i New York.

Shia LaBeouf är allra bäst i filmen. Det lyser om honom i varje scen. Man förstår varför han, känd bråkstake, gick ned i gage för att få spela alla tiders idrottsbråkstake.

Men det finns mycket annat som är bra också.

Stellan Skarsgård övertygar som Lennart Bergelin (1925–2008), tränaren och Davis Cup-kaptenen som tidigt upptäckte Björn Borg redan som tonåring. Några av filmens finaste scener är med dem tillsammans när Borg är ung och spelas av Leo Borg, Björn Borgs tonårsson. Leo Borg är inte bara ett tennisfynd i pappas anda, han övertygar här också som ung skådespelare.

Skönt att se Skarsgård i en svensk roll igen

Skarsgård och Gudnason har också flera fina scener tillsammans när Bergelin gör sitt bästa för att stötta en Björn Borg som nästan verkar lite rädd för att möta McEnroe och även ser ut att vara trött på hela tenniscirkusen över huvud taget, med reklamuppdrag och uppvisningsmatcher.

”Kärleken” mellan Borg och Bergelin blir intressantare än den mellan Borg och fästmön.

Det känns fint att se Skarsgård i en stor roll i en svensk film igen.

Jag gillar också skarpt scenen där Borg och McEnroe möts efter matchen. När man förstår att här är två människor som förstår att de nog kanske har mer gemensamt än de kanske själva kunde ana.

En mycket sevärd film på alla tänkbara sätt. Vi får stjärnorna, fansen, kändishysterin, tv-kommentatorerna, tidsandan och förmågan att göra spänning av en 37 år gammal idrottshändelse.

Fast med tanke på att Björn Borg verkar omöjlig att riktigt komma in på skinnet, är det obegripligt varför filmen inte heter ”Borg/McEnroe” eller ”Borg vs. McEnroe” i Sverige också, som den gör i alla andra länder.