Janne ”Loffe” Carlsson tog adjö – med en sista blinkning

Kerstin Nilsson

Skratt blandades med tårar, humor med allvar och jazz med barnsång när det var dags att ta ett sista adjö av Janne Carlsson, Sveriges egen ”Loffe”.

Själv var han i högsta grad närvarande - precis som när han levde.

När den enkla rosprydda kistan bars ut ur kyrkan upptäckte alla vad det stod målat på sidorna – ordet ”helikopter”, hämtat från en scen ur ”Repmånad”.

Då kunde man nästan höra det, det där garvet.

”I min, lilla, lilla värld av blommor” – ur högtalarna i Katarina kyrka i Stockholm hörs den älskade sången ur filmen ”Rännstensungar” i en knastrig inspelning från 1944.

Den som sjunger är Birgitta Hoppeler, som spelade den föräldralösa och förlamade flickan ”Ninni” i originalversionen av filmen, som skulle spelas in igen, i en ny version med Carnelis Wreeswijk och Monica Zetterlund 1974.

Janne ”Loffe” Carlsson älskade den sången.

Och nu, när det var dags för familj, släkt, vänner – och alla som önskade - att ta ett sista farväl av en älskad skådespelare, musiker, livskamrat, pappa, morfar och farfar, vän och kollega, spred samma sång leenden i kyrkbänkarna.

Och en och annan tår.

”Världens största hjärta”

För, som Janne ”Loffe” Carlsson var, så var också hans sällsamma begravning.

Varm och innerlig, lekfull – och allvarsam, glad - och sorgsen, lätt – och djup, öppen och välkomnande, för allt och alla som ville vara med.

Då, för att dela livet, nu för att ta adjö av det och minnas det som var fint och roligt och bra.

– Janne var en unik person. Han såg alla människor, hälsade på alla han mötte och lämnade dem med ett leende, sa prästen, Olle Carlsson.

– Jannes hem var ett öppet hem för alla. En helgad plats som han kallade det, där alla som ville samlades. Det var lika mycket humor och skratt som känslor och djupa samtal. Han var öppen för alla och hade världens största hjärta.

Planerade sin begravning

För ett år sedan fick Janne ”Loffe” Carlsson veta att hans levercancer inte gick att bota. Han fortsatte leva – fullt ut, i samma stil som han alltid gjort, med nya planer, nya gig, alltid något på gång, tills dagen innan han dog.

Han hann fylla 80 år.

– Janne var inte rädd för döden, han hade bara inte tid att dö, sa Olle Carlsson.

Han och sambon Gurianne Sandvén hann också prata om hur han ville ha sin begravning, vilka låtar och vilken musik som skulle spelas.

Som ”tillbedjan av jorden”, en låt från Janne ”Loffe” Carlssons sista skiva som han gjorde tillsammans med musikern Max Lorentz, Loffe på trummor, Max på orgel. Så ny att den ännu inte har släppts.

Tillsammans sjunger vi alla också hans egen ”Är du glad ska du sjunga”, som var signaturmelodi i flera av hans tv-shower på 1970-talet och faktiskt låg en vecka på Svensktoppen.

”Typiskt Janne!”

Sällan har någon varit så närvarande under sin egen begravning som Janne ”Loffe” Carlsson, eller ”Carlsson”, som han kallades i familjen.

Och han kan inte låta bli att skoja med oss, även nu.

När barn och barnbarn bär ut den enkla rosprydda kistan ur kyrkan, till tonerna av Louis Armstrongs ”What a wonderful world” och vi alla står upp i bänkraderna är det nästan så jag hör applåderna.

Då först ser vi vad som står målat i vitt på en militärgrön skiva, på kistans sidor: ”Helikopter”.

Och sorgen spricker upp i fnitter.

– Typiskt Janne! utbrister någon högt.

Texten på kistan är en blinkning till en klassisk scen ur ”Repmånad”, filmen där han blev än mer välkänd för det svenska folket.

Luckan stängs

I filmen ska han och hans gäng ute på övning åka över en bro, men får veta att bron är "sprängd av fientligt flyg" 

Men bron är ju där och de orkar inte åka runt.

Då skriver de helt sonika ”helikopter” på sidan av lastbilen och blåser förbi.

I bakluckan på begravningsbilen läggs ros efter ros.

Intill kistan sitter en liten nalle i militärgröna kläder.

Det är höst, men ändå sommar igen, och han får göra Janne ”Loffe” Carlsson sällskap där bak i luckan, på den sista resan.