Hatad på Youtube i dag – popens räddning i morgon
Rebecca Black är den mest hatade artisten på Youtube.
Just därför kan hon vara popmusikens framtid.
Rebecca Blacks hit ”Friday” är obekymrad tonårspop om att ”get down” på fredag.
13-åringen från Kalifornien är lika gammal som Oasis album ”Be here now” och ser fram emot en helg med ”partying, partying” (yeah!) och ”fun, fun, fun” (woo!).
Singeln har hittills fått över 85 miljoner träffar på Youtube. Britney Spears ”Hold it against me” har, som jämförelse, 33 miljoner stycken.
Men det som verkligen gjort ”Friday” till en global hit är att över 1,7 miljoner personer tryckt på knappen ”ogilla”. ”Friday” är därmed den minst omtyckta låten på Youtube sen Justin Biebers ”Baby”.
Personligen har jag svårt att förstå den upprörda debatten om Rebecca Black och om hon gjort världens sämsta låt någonsin.
Det är inte första gången människan utsätts för imbecill pop. Lyssna på valfri låt av Katy Perry. Eller samtliga skivor som Radiohead släppt efter ”OK computer”.
Utifrån låttexten verkar Rebecca Black vara som vilken välmående ”Solsidan”-tonåring som helst. Hennes största problem är att äta frukostflingor och hinna i tid till busstationen.
Dessutom är genomslaget viktigare än ryktet. Rebecca Blacks snabba popularitet och smakdomstolarnas förutsägbara hån kan innebära att hon blir nåt större än en dagslända.
På rollingstone.com gör rockjournalisten Rob Sheffield, som bland annat gett ut den älskvärda boken ”Kärlek är ett blandband”, en rolig analys av ”Friday”.
Han påminner om att även ”Bills bills bills” med Destiny’s Child och Britney Spears ”Oops! I did it again” fick ett skeptiskt mottagande och anklagades för att vara artificiella. I efterhand blev de tongivande för 2000-talets blandning av r’n’b och pop och bling-bling.
Ur den synvinkeln kan Rebecca Black vara ett meddelande från framtiden. Världen behöver bara några år att förstå det, och inte tvärtom.
Inget är lättare att underskatta är hyperkommersiella produkter. Och utan ett ordentligt genomslag glöms artister och fenomen bort, oavsett hur fula eller fina eller skamlösa eller hyllade eller sågade de en gång var.
Hur många kommer ihåg Ash i dag?
Däremot recenseras boken om tidningen Okej på tidningarnas kultursidor. Och Eddie Meduza belönas, långt efter sin död, med ett specialprogram i ”K-special”.