Steffo Törnquist: Har alltid sökt mig till njutning
”Nyhetsmorgon”-programledaren om kändisskapet, kärleken – och cellförändringarna
Uppdaterad 2023-03-10 | Publicerad 2023-03-08
Steffo Törnquist förlorade sin pappa i prostatacancer.
”Nyhetsmorgon”-programledaren gör själv regelbundna kontroller och berättar att han har cellförändringar.
– Förr eller senare kommer jag säkert att komma till det läget att jag måste bestämma om jag ska operera mig.
TV4:s profilerade programledare Steffo Törnquist, 67, var i många år en etablerad och hyllad skribent och krönikör på Expressen. Vass och ibland syrlig, men med en stor dos humor. Lite som han fortfarande är när han tacklar högt och lågt i ”Nyhetsmorgon”.
Han kan se tillbaka på 33 framgångsrika år i rutan och idag har Steffo Törnquist dragit ned på takten, han jobbar bara en dag i veckan, men förklarar att han inte skulle behöva jobba alls.
Vad är det som driver dig, lust eller pengar?
– Det är uteslutande lust. Jag tycker det är jätteroligt och journalistik är kul. Mitt första yrke var lärare, att berätta och lära ut, det ingår på sätt och vis här också. Hade det inte varit kul hade jag inte stannat en minut.
Pengarna: ”Fantastisk sits”
Apropå pengar så har du sagt att du har ett ”fuck off-kapital”?
– Absolut, jag behöver ingen jättebåt eller privatplan. Men pengarna gör att jag kan säga nej till en massa lönsamma men tråkiga uppdrag som jag säkert hade gjort om jag hade haft det sämre ställt. Det är en fantastisk sits jag har.
Du och Jenny Strömstedt har blivit ett radarpar, visst umgås du privat med henne och hennes man Niklas?
– Oh, ja. Vi är jättenära vänner. Jag hade jobbat fem år med Anna Lindmarker och sen blev hon gravid och då skulle jag ha en annan. Det föreslogs den ena etablerade stjärnan efter den andra. Jag tyckte Jenny var en smart tjej så vi testade och det klickade på en gång. Nu jobbar jag mycket med Sofia Geite som också är kanon.
”Det hjälper också till att SVT är så tråkiga”
Åtnjuter du någon sorts Leif GW-status på TV4 där du kan välja och säga nej till vilka du ska jobba med?
– Ja, ungefär så är det. Det var många som fick nej innan Jenny fick ja. ”Nyhetsmorgon” kan ju te sig som ett ganska enkelt program, men det är skitsvårt att göra. Det är också ett viktigt program för kanalen och det går som tåget.
Vad tror du är hemligheten med att det går som tåget?
– Att vi är ett sällskap och att tittarna blir vettigt informerade och lagom underhållna. Det hjälper också till att SVT är så tråkiga. Det hade varit roligare med lite mer konkurrens så att vi behövde stå på tårna och utveckla oss mer. Nu finns det en risk att vi blir en fat cat och det är inte bra.
Du är populär i rutan, får vi fråga om du några kvinnliga beundrare?
– Jo, och det är trevligt. Tittar man på tv så tidigt på morgonen blir det en nära relation. De tror att de känner mig på riktigt och jag är ju ungefär som jag är i rutan. Så de har väl all rätt att kommunicera, haha!
”Har alltid sökt mig till njutning och lust”
Du kallar dig för njutningsapostel?
– Det var någon annan som gjorde det, men jag tycker det låter rätt bra, så varför inte. Min morfar, som gick bort när jag var åtta år, var en udda fågel som njöt av livet. Mitt minne jag har av honom är att han hade coola bilar, bar hatt, rökte cigarr och åt bra mat. Han gjorde intryck på mig redan som barn.
När blev du själv så njutningsbenägen?
– Jag har alltid sökt mig till njutning och lust. Och livet är ju enligt, alla dör vi, så det gäller fan i mig att passa på under det lilla liv vi har.
”Blottställd” – efter separationer
Det du njuter av måste ha stegrats, det kostar att köra en fin Merca, röka cigarr, jaga, spela golf och bocka av S:t Andrews i Skottland?
– Jo, en del saker kostar, men jag har verkligen inte alltid haft mycket pengar. Det har varit några usla skilsmässor och separationer där jag har varit helt blottställd efteråt. Men det har gått bra så nu kan jag göra vad jag vill. Men jag har aldrig ärvt en spänn, jag har jobbat ihop allt själv.
Känns det lite extra bra?
– Ja, många av mina kompisar har ärvt mycket och det verkar komma med en baksida. De njuter inte lika mycket och får inte samma kick. Jag är en self made man, vem ska säga till mig vad jag ska göra? Ingen.
Njuter du av att känna så?
– Absolut.
”Jag är en pajas och lättviktare”
Innebär det att självförtroendet är gott?
– Det får man väl säga. Det gränsar till hybris, haha. Jag skämtar, jag är en pajas och lättviktare på många sätt, men jag kan spela gitarr, dutta med en boll och ställa frågor till en statsminister och skriva en bok. Det är väl inte så jävla tokigt?
Kan det reta folk att du har en självsäker attityd?
– Det är säkert många som tycker att jag är självupptagen. Men jag gör det medvetet, jag gillar att retas. De som inte ser garvet och ironin blir ju galna förstås, men dem kan man skita i.
”Otroligt svårt uppdrag att vara pappa”
Du har en vuxen son, Max?
– Han är en förträfflig person, men det är ett otroligt svårt uppdrag att vara pappa. Man gör sitt bästa men det blir fel, det tycker man hela tiden. Hans mamma blev sjuk så han bodde mycket hos mig. Jag kunde stå utanför hans rum och tänka att jag inte ska säga något om att det är stökigt i rummet. Så öppnar jag dörren och bara ”men för i helvete…”. Det är kanske inte så smart.
– Nu när Mackan är så klok och trevlig så kan jag omvärdera min egen insats och tänka att jag kanske inte var så tokig ändå. Men i själva föräldraskapet känner man sig alltid otillräcklig.
Så du har tvivlat på din duglighet som förälder?
– Jag tvivlar fortfarande. Nu har jag ju facit, han är ju strålande, men jag vet ändå inte om jag skulle ge mig själv särskilt högt betyg som förälder. Men jag har gjort så gott jag har kunnat och försökt ta de bästa besluten i varje ögonblick.
”Kroppen säckar ihop”
Du har sagt att kroppen börjar svika dig, hur är det med hälsan?
– Det är det enda som är tråkigt med att åldras. Jag har dragit av korsbanden och ledbanden i en skidolycka och det är artros och fan och hans moster. Det har gjort att jag har ont i ryggen. Flåset är dåligt, jag har inte kunnat jogga på tio år, jag sprang fan en mil om dagen tidigare. Kroppen säckar ihop.
Gör du något för att mota Olle i grind?
– Jo, jag går på gym, men jag sköter mig oftast själv. Jag orkar inte ha någon som står och gapar och skriker. Sedan vill jag gärna kunna fuska. Om jag ska göra tio reps i bänkpress så gör jag bara sju och det är ingen som börjar bråka med mig.
Det kommer fram en parant kvinna på Operabaren där vi sitter:
– Vilken tur att du sitter i tv på fredagarna, hur skulle man överleva annars? Jag sätter faktiskt klockan bara för dig.
Steffo Törnquist ler nöjt.
– Ni anar inte hur det är. Har man bekräftelsebehov ska man jobba på ”Nyhetsmorgon”. Det är galet.
”Man måste ta sin danspartner mellan benen”
Det innebär att du inte har en svartsjuk fru?
– Inte alls. Men jag var rädd för det när jag var med i ”Let’s dance”, det är extremt fysiskt och det måste vara det. Man måste ta sin danspartner mellan benen om man ska lyfta, annars går det inte. Jag sa till Carro att ”om du någon gång känner svartsjuka eller obehag, då lägger jag av direkt!”. Jag menar, ska vuxna människor behöva känna svartsjuka? Tilliten är så viktig, men hon kände inget, haha!
Du har sagt att man går in i en relation i den här åldern för att åldras ihop?
– Det var temat på vår bröllopsinbjudan. Vi lät en kompis som har en reklambyrå modellera om oss så vi såg ut som hundra år på inbjudan. Temat var att vilja åldras ihop på ett bra sätt och det är så vi lever nu.
Vad betyder Carro för dig?
– Hon är min kärlek och bästa vän, hon betyder jättemycket på alla plan.
”Min prostata är väl som en melon”
Din pappa gick visst bort i prostatacancer?
– Han dog i sviterna av illa behandlad prostatacancer. Han strålades och det blev någon sorts koppling mellan urincirkulationen och blodcirkulationen. Han fick blodförgiftningar lite då och då och det dör man av till slut. Men det var en fin död, så fin den kan vara.
– Vi hade alla haft bra samtal och jag hade lovat att ta hand om mamma på olika sätt så han släppte taget. Vi satt där med tända ljus och spelade hans favoritmusik och var med tills hans sista andetag och det var väldigt fint.
Går du själv och kollar dig?
– Ja, min prostata är väl som en melon. Jag har kört biopsier, det har skjutits pilar i röven och tagit ut prover och jag har cellförändringar. Men jag har inte opererat mig. Förr eller senare kommer jag säkert att komma till det läget att jag måste bestämma om jag ska operera mig.
Är du rädd för att drabbas?
– Njutning har med ju det att göra. Jag har tidigt insett att livet är ändligt. Jag är dödlig och jag skulle inte bli förvånad om jag drabbas av cancer eller måste operera mig. Är jag rädd? Nej, det är jag inte.
– Jag har länge studsat den här medvetenheten och njutningsbenägenheten mot att det finns en död. Jag tror inte på ett liv efter döden och jag är inte det minsta religiös. När det är slut är det slut, men man vill ju inte att det ska göra alltför ont. Jag är ju ändå en fuskare.
Steffo Törnquist om…
…tidiga morgnar
– Det är katastrof, men det är värt det. Med stigande ålder så vaknar jag ändå tidigt och har varit uppe och pissat 16 gånger så det är inte hela världen att ge sig iväg till jobbet.
…vem han vill be om ursäkt
– På Expressen skrev jag om en basketspelare i Södertälje som var med för att han var lång. Jag skrev att han hade ett rörelsemönster som en portion tagliatelle i en torktumlare. Det var kul formulerat, men han blev tydligen ledsen på riktigt. Jag hörde på omvägar att han funderade på att sluta spela basket och då borde man be om ursäkt – så den kommer här.
…alkoholromantik
– Jag har levt ett långt liv med alkohol och det är ju kunskaps- och smakmässigt. Om det ska finnas en romantisk dimension så ska det finnas ursprung och roliga personer i det. Det lindriga ruset är kul, men jag är aldrig full numera. Om följdfrågan är om jag känner något ansvar för folk som inte hanterar alkohol lika bra som jag så gör jag inte det.
