Öyvind flyttar hem: ”USA är inte som förr”
Magnus Sundholm: Alarmerande nivåer
HOLLYWOOD. Skyarna hänger regntunga över Los Angeles.
Utanför baren ger vi varandra en sista kram.
Varför känns det alltid jobbigare att bli kvar än att dra?
31 år i självvald exil. Vi har varit här nästan lika länge. Varit vuxna längre i USA än i födelselandet.
För Öyvind är det över.
Nu vänder han tillbaka.
Steget är stort. Inte lika stort som när han i början av 90-talet flyttade hit. Med sig hade han kläder och kameror. Allt rymdes i två resväskor. Nu har han fyllt en långtradare med sånt han samlat på sig under livet i Kalifornien.
Vi ser det jättelika fordonet blockera korsningen på Wilshire Boulevard när det svänger in på Robertson och ner mot motorväg 10.
Öyvind kommer att vara hemma långt innan prylarna lastas av i någon hamn i Norge.
”Hemma”.
Inte ens Öyvind låter säker när han uttalar ordet.
Ändå tar han steget.
Los Angeles är inte som förr.
På baren en stund tidigare har de kompisar som samlats för att dricka hans avsked varit rörande överens.
USA är inte som förr.
Och så är det ju, såklart. Ett samhälle måste förändras. Men de sista åren har det gått fort. Förklaringarna är nästan lika många som gästerna – covid, polisbrutalitet, Black lives matter, woke, hemlöshet och de politiska ledarna.
Polariseringen känns ibland som om den stigit till alarmerande nivåer.
För Öyvind är allt det bara en del av förklaringen. Ekonomin är sannolikt det tyngst vägande skälet. Likt den svenska kronan har Norges valuta kollapsat gentemot dollarn. Inflationen har bara förvärrat läget. Samtidigt har uppdragen hemifrån i den allt mer krympande mediebranschen sinat. Kalkylen håller helt enkelt inte längre.
Då får Norge bli trygg hamn.
Men orosmolnen finns där. Hans Kalifornienfödda hustru kan visserligen jobba på distans, men skandinaviska vintrar är inte att leka med.
Öyvind försöker peppa sig. Hoppas att återkomsten ska bli en nytändning, leda till något nytt. Kanske en annan karriär.
Han skiner upp.
”Det här ska bli bra”, säger han.
Jag instämmer såklart, även om jag bara känner tomhet över att ännu en kompis flyttar tillbaka.
Och då, just då, kommer jag på mig själv att avundas Öyvind, fast jag egentligen inte avundas honom.
Det är alltid lättare att vara den som drar än den som blir kvar.