Alla borde ha en ”Nils” – som Diamant Salihu
”Penna” var ett av de första svenska ord han lärde sig.
Så blev också Diamant Salihu en framgångsrik och respekterad journalist i sitt nya hemland – Sverige.
Ömsint och ärligt skildrar han resan dit.
I dag är pennan hans vapen.
I många år var Diamant Salihu profilerad reporter på Expressen.
I dag är han grävande reporter på Sveriges television.
Mest uppmärksammad har han blivit på senare år, med sin reportagebok ”Tills alla dör”, om de blodiga gängkrigen i Järva i Stockholm, där ett mord på ännu en ung man inte längre väcker någon större uppmärksamhet.
Där börjar han sitt sommarprogram, vid ännu en blodpöl mellan husen, blod som snart ska spolas bort av renhållningsarbetarna. Som om ingenting hänt.
Fast ännu en ung man, som kunde ha haft livet framför sig, har mördats i de ännu ständigt pågående konflikterna, där liv och död inte längre betyder något.
Arbetslösheten, trångboddheten, skolans svek och nedmonteringen av samhällsservicen har lett till att utanförskapet går i arv.
Det kunde ha sett annorlunda ut.
Som det gjorde för Diamant Salihu, som själv kom hit som flykting från Kosovo 1991, bara sju år gammal.
Kärleksfullt skildrar han barndomen i Kosovo, där hela familjen hjälptes åt att så och skörda, där man åkte till grannbyn, inte i bil, utan med häst och vagn. Där man inte gick på toaletten utan på utedasset.
När krigen i det forna Jugoslavien började flydde familjen till Sverige. Till Kramfors och senare en flyktingförläggning i Borlänge i Dalarna.
Där fanns Nils.
Svenske Nils, som blev en guide och en vägledare i det nya samhälle familjen nu var en del av.
Nils, som bjöd den fattiga familjen till sitt lantställe.
Nils, som gav Diamant Salihu hans första bok på svenska, ”Raskens” Vilhelm Moberg, en bok om det forna Sverige han kunde känna igen sin barndom i.
Kontentan är glasklar och så enkel:
Alla behöver en ”Nils”.
Var finns alla Nils idag?
