Gunilla Röör: Det jobbigaste är att inte veta
Publicerad 2020-08-04
Ett coronaögonblick Gunilla Röör, 60…
…som just nu bor på ett berg vid Höga kusten där vinden bestämmer kontakten med omvärlden.
– Så fort det är minsta blåst så funkar ingenting. Men det är ganska skönt också. Mobilen får lugna sig.
Isolerar du dig?
– Hela kultursektorn har ju isolerat sig. Jag har sörjt att vi inte kan arbeta som vi brukar. Det är ju en livsstil, ett livselixir för andra och en själv. Många har det bedrövligt, det är väl dags att uppvakta ministeriet. Lite besynnerligt att man kan sitta i fullpackade plan, men man får inte gå på teater. Diskussionen måste upp till ytan. Vi behöver ju kultur, det är ett läkemedel.
Vad gör du själv?
– Det är trösterikt att läsa, lyssna på Operapodden och gå i naturen, det är väldigt läkande. Men inuti kan man inte koppla av.
– Det allra värsta är naturligtvis att folk blir sjuka och förlorar livet. Det går ju inte att argumentera emot.
Hur håller du kontakt med släkt och vänner?
– Vi har haft några besök, men man håller avstånd. Min bästa väninna bor i Stockholm. Hon tar hissen ner och så sitter vi på hennes gård i en liten kätte och pratar med varandra.
Vad är jobbigast med pandemin?
– Att vi inte vet. Att vi lever i det här tomrummet, den stora okunskapen. Att vi inte har en aning om när vi får röra vid varandra igen, hålla om varandra och bry oss om fysiskt.
Till sist, vad önskar du dig mest av allt just nu?
– Att sjukdomen ska försvinna. Jag hade inte fantasi nog att tro att det skulle bli så här.
Namn: Gunilla Röör.
Ålder: 60.
Bor: Stockholm.
Familj: Maken Per Sandberg och sonen Jack.
Yrke: Skådespelare, tillträdande teaterchef för Norrbottensteatern.