Får hatkommentarer om åldersskillnaden
Hasse Aro om kärleken, missnöjet med TV4 och att bli pappa som 62-åring
Uppdaterad 2020-08-29 | Publicerad 2020-08-28
I början av juli blev Hasse Aro, 62, pappa för femte gången.
Men långt ifrån alla är glada för hans skull.
– Läser man kommentarer på sociala medier så är det jättemycket skit.
I snart 30 år har Hasse Aro varit lite av bovarnas skräck i välsittande kostym och med en myndig stämma som uppmanar tittarna att ringa in om de vet något om brottet i fråga.
1991 tog han över programledarskapet för ”Efterlyst” efter tidigare länsåklagaren Brynolf Wendt som istället blev Aros bisittare och som muttrade att man skulle sätta buset på en flotte i havet med östlig vind.
Med några få undantag så har Hasse Aro rattat den rättrådiga skutan i ungefär 53 säsonger (han är själv lite osäker) och skapat det tv-program som har sänts längst tid med en och samma programledare. Om några dagar är det dags för säsong 56 att dra igång.
– Det känns bra. Höstsäsongerna är alltid lite spännande, det känns som klassen samlas. Jag har hållit på med samma program i så många år så jag har nog slagit Hyland sedan länge.
Är det något speciellt du minns från alla säsonger av ”Efterlyst”?
– Den här extragrejen vi lade in att folk kunde ringa in. Det har skapat ett tittarengagemang, men det förstod jag inte från början. Jag får ofta frågan om jag inte blir trött på människors ondska, men jag visste redan innan att människor är onda. Det som slagit mig är att folk är så goda. Människor som råkat illa ut är oftast inte ute efter hämnd, de vill ha upprättelse.
Polisen var väl lite skeptisk till ”Efterlyst” från början?
– Inte så lite. Den enda som var positiv var rikspolischefen Björn Eriksson och det var en tung kraft att ha med sig.
Var det någon speciell händelse som fick polisen att ändra inställning eller var det en arbetsseger?
– Både och. Vi klarade upp mordet på Knut Dogland 1991, det som skedde i Lugnets industriområde i nuvarande Hammarby sjöstad och det blev en vändning. Då förstod polisen att de kan använda sig av vårt program. Idag är det helt annorlunda, under många år var en del av polisutbildningen att sitta i ”Efterlyst”-växeln.
Hamnade på dödslista
Har du varit med om många incidenter under åren, hot och liknande?
– Nja. Det fanns en dödslista som jag var med på, då fick jag polisbeskydd och det hade jag i 12 timmar, sedan orkade jag inte längre, det var för jobbigt. Men killen ringde många år senare och bad om ursäkt.
Hur tar man det?
– Jag tycker det var stort av honom att ringa, han sa att det inte var någon seriös dödslista och jag kände mig inte heller hotad. En annan gång var det en kille som stod i luckan när jag stannade till vid McDonalds. Han frågade om jag kände igen honom och det gjorde jag inte. ”Ni hängde ut mig en gång för att jag hade varit med och misshandlat homosexuella i samband med Pride”. Vi visade bilder på dem och han åkte fast. Han sa ”Jag vill tacka dig för det, det förändrade mitt liv”. Sedan hoppade han av skinheads-rörelsen och började ett nytt liv. Det var rätt häftigt.
Du slutade på TV3 2014 och hoppade över till TV4. Sedan återvände du efter bara ett par år. Var det föranlett av en smula missnöje?
– Ja! Jag kan säga att jag trivdes inte i den relationen. Sedan hade jag ett kontrakt som löpte ut och jag var inte intresserad av att förnya det och det tror jag inte TV4 var heller.
Blev du inte tillräckligt profilerad på TV4?
– Nej, det skulle jag inte säga. Jag tyckte att programmet vi gjorde inte fick en tillräckligt bra chans. Jag tyckte inte att de förutsättningar de hade lagt upp infriades. Sedan hände en massa andra saker på TV4 som gjorde att jag ifrågasatte deras ryggrad.
Vill du berätta vad det var?
– Jag tyckte att alla affärerna med metoo som de hade, det hanterade de extremt dåligt. Den hanteringen gick bara ut på att klara sitt eget skinn och det tyckte jag var tråkigt. Att de försökte framställa sig själva som handlingskraftiga, men de agerade först när pressen gick på dem. Det här var saker de känt till i alla år, men det hade inte föranlett någon reaktion förrän media tog i det.
”Jag har slutat vara arg”
Det hade väl skrivits om missförhållanden på exempelvis ”Äntligen hemma” redan tidigare?
– Ja, och då tycker jag att de hade kunnat reagera tidigare. För mig var det ingen seriös ånger utan det handlade bara om att rädda sitt eget skinn och det tyckte jag var ryggradslöst. Det förstärkte min känsla av att inte känna mig bekväm på den arbetsplatsen.
Du har en bakgrund som inte alla har koll på. Du har varit producent för ”Expedition Robinson” och varit med och skapat ”Villa Medusa”, hur ser du på det programmet?
– Haha! Det var en galen produktion! Det var jag och en kollega, Anna Tottmar, som hade en idé om att vi skulle göra en seriös dokusåpa med svenska ungdomar. Vi skulle ge dem bostad i ett annat land och så skulle de försörja sig och skaffa sig ett liv. Tjenare... Det blev ju den största skandalsåpan av alla, det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss. Det var cirkus och deltagarna drog iväg och fotografen sa ”nu har jag bilder på dem när de har sex”. Jag gjorde bara första året på Mykonos sedan gick jag till ”Robinson”. Det var för övrigt otroligt roligt att vara på Mykonos i två månader och det är ju ett homosexuellt centrum i Europa så jag har aldrig blivit bjuden på så många drinkar, haha!
Du är av finsk härkomst, men det försökte du dölja när du var yngre – skämdes du?
– Ja och inte så lite heller. Vi var utlänningarna. I den miljö jag växte upp i så fanns det vi och ungrare. Det missades sällan möjligheten att påpeka att jag var finne och när man är sju år så vill man inte vara annorlunda utan man vill vara som alla andra. Det var jobbigt. Sedan när jag blev äldre så kom många andra invandrargrupper och då blev vi plötsligt ”svenskar”.
Din vän Robert Aschberg har skrivit i en krönika att du ofta säger ”Jag är omgiven av idioter”?
– Ja, haha! Jag säger det inte så ofta längre. Aschberg har också sagt att jag har blivit tråkigare med åren.
Förr var ditt signum att ”brusa upp”, men du ”orkar inte vara arg längre”?
– Ja, jag har slutat vara arg, jag blir inte det särskilt ofta längre. Tidigare kunde jag brusa upp, lämna rum och slå i dörrar, jag var lite av en drama queen.
”Trollen får sköta sitt liv”
Du har nyligen blivit pappa igen, hur är småbarnslivet nu?
– Det har det gått väldigt bra, Leonie är väldigt bra, det är som en reklamfilm för att skaffa barn.
Får vi fråga om det var planerat att skaffa ett barn till eller ”hände” det bara?
– I min ålder så händer det inte bara. Nu vet man ungefär hur det går till och ungefär hur man ska undvika det. Det var inget tonårsmisstag.
– Jag förstod att ni skulle ta upp det här med barn, det är ju ändå själva kärnan i livet och jag har tänkt på en sak, en episod som jag inte glömmer med min stora dotter som nu är vuxen. Vi skulle gå till dagis en morgon och hon var på ett strålande humör, hon var kanske fem år och pratade mycket, och jag var lite stressad och hade ett väldigt viktigt möte. Idag kommer jag inte ihåg varför det där jävla mötet var så viktigt, men jag kommer fortfarande ihåg hennes hand i min och jag tror det är precis det som livet handlar om. Nu får jag privilegiet att uppleva det en gång till! Det är helt galet!
Är du och Anna bra på att vårda man-och-kvinna-relationen?
– Nu blev det väldigt privat, men vi har ett väldigt bra förhållande och det är ett av skälen till att vi tog det här steget. Sedan tänker jag inte berätta hur många gånger vi ligger.
Det var inte heller tanken. Vi tänkte snarare om ni försöker sätta guldkant på tillvaron, om ni till exempel går ut och äter middag på tu man hand?
– I min ålder uppskattar jag det lilla i livet. Vi kanske tar en vespatur och käkar på bryggrestaurangen i Saltsjöbaden, tidigare skulle man sitta på nåt jävla inneställe i New York för att man skulle tycka livet var häftigt.
Du har sagt att du inte är så road av att leka med barn?
– Jag har blivit lite mer road faktiskt. Det tror jag är en del i den här karriärgrejen, de två sakerna krockar ju. Man kan ju säga vad man vill, men min karriärstege har nog nått sin topp, jag får nog inget större lyxjobb och det tycker jag är fantastiskt. Då kan jag slappna av och ställa in ett möte om det inte passar i tid.
På tal om idioter, har du fått mycket skit för att du är 62 år och nybliven pappa?
– Ja! Inte av folk jag känner, men läser man kommentarer på sociala medier så är det jättemycket skit.
Är du en teflonpanna eller tar du åt dig?
– Jag har mer och mer lärt mig att bli en teflonpanna. Trollen får sköta sitt liv så sköter jag mitt.
Hur är det med åldersskillnaden mellan dig och Anna, får ni kommentarer på grund av den?
– I början fick vi kommentarer, men det är lite märkligt för ju äldre jag blir, desto äldre blir ju Anna också. När jag är 65 så är Anna 40, det låter inte som så stor skillnad. Men hade jag varit 50 och hon 25 då hade folk reagerat fast det är samma åldersskillnad. I vårt förhållande är det aldrig något vi överhuvudtaget tänker på. Det kan vara ibland om man talar om vad man tyckte var kul som barn, då märks det, men annars är ålder bara en siffra och det gäller att hitta rätt partner.
Du har sagt att du kan vara småknepig att leva med?
– Ja, det tror jag, men det tror jag alla är. Vi har alla våra egenheter.
Min dag
06.00 Vaknar, oftast av mig själv. Går upp och har jag tur får jag en timmes solitär morgonlugn med en kopp kaffe innan övriga familjen vaknar. Sen minstingen föddes sker det dock alltmer sällan.
08.45 Lämnar på dagis och åker in till redaktionslokalerna för programgenomgång inför dagens sändning.
09.30 Sista mötet inför kvällen sändning. Slutgiltiga körscheman spikas och alla detaljer gås igenom.
10.30 Gör min del av arbetet inför kvällen. Kollar alla inslag, skriver manus, läser in löp, ringer upp de gäster som ska medverka. Med mera, med mera.
13.00 En bra dag är jag klar nu och slänger i mig en lunch, eftersom jag denna dag som de flesta vardagar hoppat över frukosten är jag ganska hungrig. En ambitiös dag har jag med min lunchlåda. Ganska ofta, faktiskt.
13.00 Egentid. Det perfekta tillfället att träna. Vilket jag gör. Ibland, i alla fall.
15.00 Hemma. Hinner umgås med barnen en stund. Duschar, gör mig i ordning inför kvällen sändning.
17.30 Taxin kommer och kör mig till TV3:s studio på Ringvägen i Stockholm.
18.00 Middag i studion. Snack med reporter, gäster, studiopersonalen och andra inför sändningen.
19.00 Allt är klart. Nu väntar den längsta timmen på hela veckan. Jag går bara runt och vankar i väntan på att vi ska börja sända. Minut efter minut släpar sig fram.
20.00 Äntligen börjar sändningen. Till skillnad från förra timmen blir detta den snabbaste på hela veckan.
21.00 Klara. Nu åker jag antingen hem, eller så kör redaktionen ett eftersnack på något skönt ställe. Den senaste tiden oftast på Söders Hjärta. Bra stämning, perfekt ambitionsnivå.
23.00 Resten av familjen sover när jag kommer hem. Själv är jag alltför uppe i varv efter kvällens sändning för att gå och lägga mig. Så det blir slötittande på tv ett tag. Gärna något som inte kräver engagemang. Till exempel ett eller tre gamla ”Seinfeld”-avsnitt.
00.30 I säng.
13 miljoner i jackpott: Ta rygg på expertens