Lättsam underhållning när Björne gör comeback – nu på teaterscenen

Jan-Olov Andersson

Björnes favoriter

Musikalisk barn- och familjeföreställning på Maximteatern i Stockholm, med Jörgen Lantz, Kerstin Wikström, Anders Linder, Coste Apetrea, Peter Eyre. Idé och regi: Ensemblen. Spelas helger till och med 30 mars.

Målgruppstänket är inte glasklart.
Dagens barn har andra favoriter än Björne. Och är de som växte upp med SVT:s ”Björnes magasin” verkligen mogna nog för en nostalgistund?
Hur som helst är det lättsam barn- och familjeunderhållning – där Anders Linder och Kerstin Wikström överglänser huvudpersonen.

”Björnes magasin” är ett av SVT:s mest klassiska barnprogram. Under 650 program åren 1987-2000 blev Jörgen Lantz superkändis som den tillgivne, lite klumpige och pepparkaksälskande björnen. Eller, rättare sagt, så blev hans förställda röst känd, för Lantz klev ju aldrig ur björndräkten. Sedan tog Dramatens Pontus Gustafsson på sig björndräkten några säsonger, innan tv-serien lades ned 2004.

Efter åratal av strid mellan Jörgen Lantz och SVT om vem som äger rättigheterna till Björne, står nu Lantz på scenen som sin folkkära björn.
Åren har gått, men Lantz, nu 74 år, lufsstudsar omkring i samma stil som vanligt och rösten är intakt.

Den musikaliska föreställningen utgår från albumet ”Björnes favoriter” (1994).
Och om barnen kan ha kul åt att Björne gör och säger småtokiga saker, eller för den delen också sjunger, så kan de vuxna roas just av musiken. Trallvänliga pastischer på allt från pop och rap, till vals, folkmusik och blues, med småroliga texter.

Både Kerstin Wikström (sång, keyboards, gitarr, fiol) och Anders Linder (sång, saxofon, klarinett) var ständigt återkommande gäster i tv-programmet, vet hur man agerar med och mot barn och spritter fullkomligt av energi och musikalisk begåvning.

För mig, blir nostalgikicken att se just Anders Linder. Minns honom redan från barndomen, tyckte han ofta var en rolig ”gubbe” i tv:n. Nu är han 77 år ung. Verkligen ung. För andra vuxna – de som växte upp med tv-programmet som barn eller har barn som gjorde det – är kanske hela konceptet en trivsam återförening.
Om dagens barn tycker Björne är för långsam och analog är svårt att veta. Somliga skrattade och hade kul. Andra blev rastlösa. 3-årige Amandus som följde med mig, är kanske något år för ung och just nu för besatt av tåg, och enbart tåg, för att kunna avge en vettig ”recension”.