Jag har extremt svårt att acceptera att han är borta
Per Bjurman minns Anthony Bourdain
NEW YORK. Två och ett halvt år har hunnit passera sedan Anthony Bourdain gick bort, men det känns fortfarande helt omöjligt att acceptera att han inte finns längre.
Nu, mer än någonsin, skulle hans hemland behöva kylas ned av den globetrottande gourmandens vidsynthet och visdomar.
Det är märkligt – och ”humbling”, som det heter på engelska – hur lite man egentligen vet om människor man tror att man känner.
Min bild var att Anthony Bourdain levde det mest perfekta livet av alla. Han reste jorden runt och åt fantastisk mat, var ekonomiskt oberoende, skrev lysande och hade en magnifik lägenhet här på Manhattan att hänga i med sin familj när han inte låg på rull över planeten. Om jag fått byta tillvaro med någon hade jag utan att tveka pekat på Tony – och därmed begått ett fruktansvärt misstag, för sättet på vilket han valde att checka ut för gott visade att hans liv var allt annat än perfekt. Det som hände händer bara den som är gränslöst olycklig och jagad av onämnbara plågor.
Huruvida det är därför, för att min tvärsäkra uppfattning om honom bröts sönder så brutalt, eller bara för att jag var ett fan i största allmänhet, är oklart – men jag har fortfarande extremt svårt att acceptera att han är borta.
Den känslan har förstärkts under senaste årets undantagstillstånd, för utan egna möjligheter att resa så mycket längre än till Upper West Side har jag istället hakat på honom ut i världen och sett om nästan alla avsnitt av ”No Reservations” och ”Parts Unkown”.
Se det som ett tips när tristessen blir för stor. De showerna är så välgjorda att det verkligen känns som att man lämnar sin söndersuttna pandemisoffa och plötsligt befinner sig i Kambodja, Paraguay, Tanzania, västra Texas och Lissabon. Men framförallt: Det känns som att man hänger med Bourdain. Han hade en enastående förmåga att utan åthävor skapa en nära relation med sina tittare. Han var en polare, helt enkelt. Lite sjavig och nonchalant ibland – men alltid varm och lojal.
Han hade också ett sätt att se på världen som hans hemland verkligen skulle behöva ta del av nu, när det håller på att slitas isär av hat och vrede och misstänksamhet. Är det något man lär sig som Anthonys ressällskap genom dimmorna av matos i kongolesiska chicken schacks och ukrainska vodkabarer är det att den som möter andra med nyfikenhet, respekt och ett öppet sinne blir rikare, klokare och bättre.
Om gemene amerikan förstod det skulle vi inte vara i den här förfärliga situationen.
ORSAKER TILL EXTAS
• Pretend It’s a City (Martin Scorsese-regisserad Netflix-serie om och med Fran Leibowitz)
– Gnäll och klagomål som underbar New York-poesi.
• Viagra Boys – Welfare Jazz (Album)
– Vill höra, och se, live. Nu.
• Kings of Leon – The Bandit/100 People (Singel)
– Fin, episk liten återkomst.