En domedag för Häggkvist
Läs Markus Larssons schlagerkrönika
KIRUNA. I undre världen kallas duellen rysk roulette.
Men i Melodifestivalen har spelet ett annat namn:
Andra chansen.
Jag är född och uppvuxen i Kiruna men känner inte riktigt igen min hemstad.
Det första som möter ögat när jag kliver av planet är en stor affisch för ett kommande biljippo med Bert Karlsson.
Och lobbyn till Hotell Ferrum – veckans officiella schlagerhotell – sjuder och kokar av en hysterisk aktivitet. Trots att det är en vanlig onsdag i mars.
Jag tror knappt mina ögon.
Annars är allt som vanligt.
Korsningen där jag spydde upp min allra första fylla står kvar.
Korvkiosken Empes, som serverat skrovmål till hungriga och trötta krogbesökare sen färg-tv:n bara var en framtidsdröm, är fortfarande en av stadens stora kulturinstitutioner.
En trubadur inne på Mommas krog sjunger ”Working class hero” för tre berusade turister som inte orkar lyssna och snön är vit och luften är klar och LKAB vräker ur sig malmtåg och Café Safari serverar förbannat goda och stora suovasmackor.
Här, i stan som förmodligen kommer tvingas flytta en bit närmare Norge, ska de två sista finalbidragen vaskas fram.
Kennelklubben The Poodles & E-Type ställs mot Sibel.
Ola möter Caracola.
Thérèse Anderssons hårresande schlageropera går i clinch med Suzzie Tappers personliga ballad.
Och ”Androla” kämpar mot Nordman.
Inget vet hur dessa dueller kommer sluta.
Men den mellan Johnson & Häggkvist och nyckelharpsmaffian är kanske den mest intressanta.
Det är ju ingen tävling längre för La Carola.
Det är en domedag.
Apropå konstiga saker.
När jag checkar in på mitt hotell frågar receptionisten:
– Visst var det du som ville ha en spjälsäng i ditt rum?
Min reaktion: ?????
Sen fattar jag.
Kicken i Poodles lovade ju att han och jag skulle dela spjälsäng om han fick spö i deltävlingen i Göteborg.
Nu är sängen på plats.
Plus en lila mjukispudel som joddlar ”hello-hello-hello-how are you?” med knäpp barnröst när man trycker på tassen.
Det går bra nu.