Ett stort påkostat banan-vansinne
Läs Markus Larsson om delfinalen i Göteborg
Vem sitter löst på lördag?
Kan det vara den sanslösa guleböjen?
Det går inte att skriva om populärkultur utan att nämna apornas favoritsnacks.
Pophistorien hade sett annorlunda ut utan bananer. Den hade åtminstone varit mindre gul.
En banan pryder exempelvis omslaget till ett av rockhistoriens mest inflytelserika album – ”Velvet Underground and Nico”. Konstnären Andy Warhol, som designade omslaget, hade koll på fruktdisken. (En banan är egentligen ett bär och en ört, men orka bry er om detaljer nu.)
Är det verkligen någon som tror att Lou Reed skulle vara lika cool i dag om hans modergrupp förknippades med en gurka?
”Banana boat song (day-o)” med den store Harry Belafonte måste naturligtvis också nämnas i sammanhanget. Från början var låten en jamaicansk folkvisa om hamnarbetare som lastade bananer under långa och hårda nattskift. Men i Belafontes version från 1956 blev ”Banana boat song (day-o)” en av världens största och mest kända popsinglar.
Det blev ett genombrott för calypso i väst. Och långt senare anammade den norske bittergubben Fleksnes låtens stridsrop – ”day-o” – på SVT 2.
Men i Sverige har få gjort mer för bananerna än Trazan och Banarne. Nej, inte ens rapparen Petter, som döpte sitt andra album till ”Bananrepubliken”. Den 70-talist som inte har hört ”Banankontakt” med Electric Banana Band måste ha avlats av aliens i en galax långt, långt härifrån.
Och sen en tid tillbaka har en viss Sean tagit över banankronan. Han är Banarne upphöjt till 157.
Frågan är bara hur många gånger man kan skala av ett skämt? Konkurrensen var visserligen hårdare i fjol, men då halkade Sean Banan trots sitt stora favoritskap ner till Andra chansen.
I år är förutsättningarna snarlika och Sean verkar inte vilja ta några risker den här gången. Med ”Copacabanana” levererar ”The Notorious B.A.N.A.N.” ett stort och påkostat... vansinne.
Färgglada palmer som headbangar? Ja. Änglavingar? Check. Ett par tvillingar från Lysekil? Jomen visst. Och det är bara ett gram av den knäppa karnevalen.
Numret får vuxna människor att ropa ”copa-copacabanana-copacabanana-copacabanana” som sockerupphetsade femåringar.
Och tjusningen med Melodifestivalen är att Lord Guleböj ändå kan få smisk av en enkel popvisa med nyckelharpa (Joacim Cans).
Larssons läckraste
Det bästa med Joacim Cans är att rockveteranerna Kent Norberg (Sator) och Heikki Kiviaho (Thåström, Sator, med flera) kan gå till Melodifestivalens final.
Larssons loska
Det var inte precis Petter Northug-klass på Anton Ewalds repetition. Inte på Erik Segerstedts och Tone Damlis heller.