Jag saknar humor och körsbärspaj i Twin Peaks
Mystiska budskap. Förvirring. Robotliknande skådespeleri. Baklängesprat. Splittrade personligheter.
Bara humorn saknas i de första fyra, och i tredje avsnittet lyfter det.
Frågan är, precis som vid originalet för 26 år sedan, hur allvarligt man ska ta ”Twin Peaks”. Vilken nivå man ska lägga sig på.
Personligen tycker jag att det mest är kvasiintellektuella ugglor som använder en alltför lojal, avancerad, läsart och försöker hitta filosofiska och psykologiska budskap.
Vilket samtidigt betyder: Jag förstår inte ”Twin Peaks”. Det är sant. Jag har aldrig förstått ”Twin Peaks”. Jag har älskat den för coolhet, stil, humor och spänning.
Jag tror inte att David Lynch och Mark Frost haft en riktig plan. De har älskat att hitta nya trådar och låta dem löpa. Utan en aning om var.
En labyrint i så många dimensioner att ingen hittar hem, särskilt inte Lynch.
På grund av de estetiskt läckra men obegripliga flummigheterna tar det drygt 3,5 avsnitt in i ”Twin Peaks: The return” (HBO Nordic) innan nystarten verkligen lyfter.
Där förefaller förloppet räta ut sig och bli en påtaglig historia. Framför allt är det då Kyle MacLachlan börjar breda ut sig, en skådespelare som lyser upp tv-apparaten – framför allt när han är agent Dale Cooper. Karisman är sagolik, då som nu.
Här spelar MacLachlan tre (eller fyra?) versioner av den legendariska tv-FBI-agenten. Vår hjälte är fånge i den röda lobbyn till Black Lodge-dimensionen, en typ vid namn Mr C är en elak rackare som verkar besatt av demonen Bob och så den pajige familjepappan Dougie.
MacLachlans karisma är sagolik, då som nu.
Efter en episk kräkningsattack verkar den riktiga agent Cooper slå sig fri till den sanne versionen, en smula dement än så länge. Cooper-versionen Dougie förefaller gå in i versionen Mr C och grips av den halvdöve FBI-chefen, lika älskvärt som alltid spelad av David Lynch själv – i sällskap med den magnifikt dryge rättsläkaren Albert (avlidne Miguel Ferrer), tyvärr vänligare än vi minns honom.
Om jag förstått allt rätt, det är inte helt lätt.
I avsnitt fyra förefaller det som att de gåtfulla och bisarra mord som skildrats – ett älskande par som slaktas av en filmskugga (sic!), en ordinär rektor vars fingeravtryck finns i en lägenhet där huvud kapats – kan gå en någorlunda riktig polisutredning till mötes.
Där är vi nu. Men risken är påfallande att Lynch svänger mot flum igen. Detta är en labyrint i så många dimensioner att ingen hittar hem, särskilt inte Lynch/Frost. Vi får se.
Det ser väldigt lovande ut just nu inför avsnitt fem.
Ordet konstigt uppfanns för ”Twin Peaks”.
Men, saknas gör humorn, polotröjorna, körsbärspajen på Norma’s, det svarta kaffet, de nästan kremerade baconen, snällheten – charmen. Än så länge har lekfullheten bara infunnit sig i de alltför korta segment då serien utspelats sig där den bör, i den lilla byn Twin Peaks (och när David ”Arkiv X” Duchovny dyker upp och tramsar i sin legendariska FBI-transvestitroll, nu som högsta chef). På den fumliga polisstationen och hos de Kennedy-liknande hotelldirektörsbröderna är allt sig likt, mysigt, grisigt och roligt, numer med mobiltelefonslapstick.
Men mest är det dystert, läskigt, rafflande och – konstigt. Ordet konstigt uppfanns för ”Twin Peaks”. Det här kan sluta hur som helst, bollen är rund.
VECKANS…
…TV-SERIE. ”Berlin – under samma himmel”, SVT. Sofia Helin är alltid strålande, och hela det här tyska spiondramat i underbar Öst- och Västtysk kalla kriget-70-talsskrud är närapå strålande. Och det är oerhört skönt att höra ett annat språk än engelska, även om de senaste åren blivit en hel del norska och danska inköp också.
…MILJÖDOKUMENTÄR. ”Cowspiracy”, Netflix. Alltid när jag känner mig för glad brukar jag titta på den här ruggigt starka dokumentären om hur vi lever långt över vad planetens resurser klarar, särskilt är vårt höga köttintag på sikt helt otänkbart. Och då pratar jag inte ens om växthuseffekten utan bara om en rent konkret platsbrist. Och då har jag inte ens nämnt fisken som håller på att utrotas i haven. Hjälp oss. Eller skärp oss.
…SVT-OBJEKTIVITETSPROBLEM. Apropå förra veckans krönika. SVT har inte hört av sig angående Margit Silbersteins roll som skribent på Dagens Nyheters borgerliga ledarsida samtidigt som hon efter pensionen fortsatt som politisk kommentator på SVT, som ska vara objektiv och neutral även i kommentarer. Däremot meddelade DN:s chefredaktör Peter Wolodarski på Twitter att han inte anser att de fristående kolumnisterna behöver dela åsikterna på DN:s liberala ledarsida, det är en mångfald av röster bara. Fast det är det ju inte. Det har inte varit en socialist sedan Harry Schein skrev och det var decennier sedan och var han ens socialist bara för att han spelade tennis med Olof Palme? Enkel lösning för tydlighet är att flytta kolumnisterna från ledarsidan in i tidningen. Hur SVT ska göra med den tunga historiska och nutida högerövervikten bland kommentatorer och programledare är betydligt mer problematiskt.
…SERIESKEPSIS. ”Better call Saul”, Netflix. Hm, är det så att serien inte är magisk längre? Är jag för förtjust i karaktärerna för att kunna se det?
…DÖD. Roger Moore, 89. Inte bara legendarisk som James Bond, även tv-stjärna i ”Helgonet” och ”Snobbar som jobbar”. Träffade honom en gång, mycket charmerande och kvick. Vila i frid.