”Jag har rutit ifrån både en och tio gånger”

Tara Moshizi om första tiden på SVT

Anna & Hans Shimoda

helskärm

Hon brinner för mångfald och drar sig inte för att vädra sina åsikter.

Under sin tid på SVT har ”Morgonstudion”-aktuella programledaren Tara Moshizi satt ner foten vid flera tillfällen.

– Jag orkar helt enkelt inte hålla käften.

Inför den här intervjun hintade SVT-profilen Tara Moshizi, som vi känner igen från ”Kulturnyheterna”, att hon var aktuell för ytterligare ett programledaruppdrag. Det visade sig att hon och Åsa Avdic ersätter Carolina Neurath i ”Morgonstudion” som har tagit en paus till förmån för ”Ekonomibyrån”. Moshizi axlar rollen på måndagar, och Avdic resten av veckan.

Under måndagen drar det nya uppdraget igång, men Moshizi har redan vanan inne då hon vikarierade som programledare för ”Morgonstudion” i somras. Hon är förväntansfull även om hon medger att arbetstiderna stundtals kan kännas smått absurda.

– Det ska bli jättekul, men klockan ringer 02.30 och det är egentligen sjukt att gå upp den tiden. Det är inte en enda människa ute när man susar till jobbet, det känns som man reser i apokalypsen mot Gärdet och SVT. När man väl kommer dit pågår ju febril aktivitet, det är så många på plats och det är puls. Då glömmer man nästan bort att klockan är tre på natten och det känns plötsligt som en vanlig dag på jobbet. Allt går i ett och det finns inte så mycket utrymme för att känna efter. Man har ju också adrenalinet till hjälp. Men man är dödstrött efteråt.

I samband med att ”Morgonstudion” skulle dra igång hösten 2017 skrev du och några andra en debattartikel där ni anklagade SVT för deras bristande mångfald gällande programledarna. Känns det som en revansch?

– Jag ser det inte riktigt som en revansch. Men det är ett jättestort framsteg för SVT i stort. SVT måste bli bättre på att spegla Sverige, de har ett uppdrag att göra det. Vi får också skattemedel för att lyckas med det uppdraget, men jag tycker inte SVT har gjort det. Men det senaste året har det ändå uppstått en diskussion, mycket tack vare Black Lives Matter-rörelsen, och vi har satt press på cheferna och uttryckt att vi inte tycker det är okej att det ser ut som det gör i rutan. Nu känns det som att det är på väg åt rätt håll, även om det går väldigt långsamt.

– Men jag hade ångest för hur debattartikeln skulle landa, då var jag inte ens anställd på SVT utan jobbade bara som frilansare. När man är det vill man såklart inte bränna alla sina skepp, men jag körde ändå. Jag orkar helt enkelt inte hålla käften och jag är en sådan person som gärna är lite obekväm när jag tycker det är värt det. Jag har rutit ifrån både en och tio gånger sedan jag började på SVT.

helskärm

”Skulle jättegärna göra Mello”

Om vi backar bandet, hur väcktes ditt intresse för journalistik?

– Jag var runt sju år och började göra egna böcker och tyckte det var så himla roligt att skriva och jag var också väldigt nyfiken på min omvärld. Sedan lyssnade jag jättemycket på radio som liten eftersom jag inte tyckte om att gå på fritids. Jag var rätt nördig. När jag kom hem efter skolan gjorde jag ostmackor och O’boy och lyssnade på P4.

Jag bestämde mig väldigt tidigt för att bli journalist och har aldrig haft en plan B. När jag gick i nian började jag jobba som ungdomsreporter på Göteborgs-Posten och när jag och de andra skulle bli utbytta blev jag kvar.

Hur hamnade du på just ”Kulturnyheterna”?

– Jag hade jobbat med kulturjournalistik i ganska många år och de sökte reportrar och jag fick komma på intervju. Eftersom jag hade jobbat med radio och även med ”Go’kväll” och ”Gomorron Sverige” sa jag att jag jättegärna ville jobba som programledare också. De ringde tillbaka och sa att de inte kunde erbjuda mig jobbet som reporter – men att jag kunde få bli programledare.

Du verkar ha ett enormt driv och otroligt bra självförtroende?

– Det är både och. Jag har både jättebra självförtroende men också ett enormt självförakt. Jag pendlar mellan att tvivla jättemycket på mig själv och ha total hybris. I höstas sände jag ”Världens barn”-galan och det gick väldigt bra och då fick jag världens självförtroende-boost och var odräglig i veckor. Då tänkte jag att snart ringer de från Mello, men de ringde aldrig.

Är Mello ett drömuppdrag?

– Jag skulle jättegärna göra Mello. Men jag är nog inte ensam om den drömmen.

Vi får nästan lite Pippi Långstrump-vibbar av dig när hon säger ”det där har jag aldrig provat förut, så det klarar jag helt säkert”.

– Det är en himla bra inställning! Något jag också har lärt mig är att säga sina drömmar högt, då är chansen större att de slår in. Jag har inte så mycket stolthet när det kommer till det utan säger vad jag vill. Det förlorar man ingenting på. Möjligtvis kanske man framstår som lite stöddig, men det har jag inga problem med.

Kom till Sverige som fyraåring

Du är svensk-iranska, hur hamnade du i Sverige?

– Det var för att mina föräldrar önskade en bättre framtid för mig och min bror. De gav upp allt för oss. Mamma kom hit själv med oss och min pappa blev kvar i Iran, han bor fortfarande kvar där men vi har jättebra kontakt. Vi kom hit när jag var fyra år, men jag ser det verkligen som att min identitet bottnar i båda mina nationaliteter. Jag har mycket av det iranska kvar men jag är också oerhört svensk, eller kanske framför allt göteborgsk. Jag älskar att gå och tjöta på Avenyn, jag gillar ordvitsar, räkor…

Det låter som en härlig kombination av Iran och Glenn Hysén.

– Ja, haha! Det var ju jätteroligt!

Hur var integrationen för er?

– Vi kom till en flyktingförläggning i Svappavaara några mil utanför Kiruna mitt i den kargaste vintern. Det var så många som öppnade sina hjärtan för oss, så fantastiska människor. De knackade på och trots att vi inte talade samma språk bjöd de in oss till middag, dukade med sitt finaste porslin och stekte köttbullar. Men det här var i mitten av 80-talet och då hade inte rasism riktigt fått fäste i Sverige. Jag har väldigt ljusa minnen av när vi kom hit. Trots att det var en barndom som till viss del var på flykt kan jag blicka tillbaka med glädje.

Har du upplevt rasism?

– Ja, det har jag. Men jag trodde jag skulle få mer rasistiska och hotfulla mejl när jag började synas mer i rutan. Ibland kan jag få förtäckt rasism skickad till mig, de skriver att jag pratar dålig svenska och att de inte hör vad jag säger och att jag är otydlig. När man läser mellan raderna förstår man att det inte är min svenska det är fel på utan att jag inte är svensk i deras ögon. De hittar på svepskäl för att kasta hat mot mig.

Du bryter ju ironiskt nog inte det minsta och pratar dessutom väldigt tydligt.

– Ja, det kommer till och med fram folk på stan ibland och tackar mig för att jag talar så tydligt.

Du är högkänslig och har beskrivit det som en superkraft. Men förr såg du det som ett handikapp?

– Under många år trodde jag det var något fel mig eftersom jag har så lätt för att gråta, bli ledsen eller bli superglad för saker som andra knappt bryr sig om. Det var först när jag började jobba som journalist som jag insåg att det är rätt bra att ha de här känselspröten och kunna känna av stämningen i ett rum eller hos en person. Nu är det flera plus än minus. Men det är också jättejobbigt att vara högkänslig, jag suger bland annat åt mig av andra människors stress.

”Skulle så gärna vilja gifta mig”

Privat lever du med sambon David, hur träffades ni?

– Han är också från Göteborg och det visade sig att vi har gått på samma gymnasium samtidigt och vi har också gått på samma utbildning på samma universitet i England fast med något års mellanrum. Våra vägar har korsats på konstiga sätt. Men vi träffades i Stockholm och det var verkligen kärlek vid första ögonkastet.

Ni är inte gifta, är bröllop något som lockar?

– Vi är inte ens förlovade, jag pikar honom nästan dagligen.

Snart är det Alla hjärtans dag, förhoppningsvis känner David lite press när han läser det här.

– Det får vi hoppas! Jag skulle så gärna vilja gifta mig någon gång. Man får också en snygg ring och så får man ha en rolig fest. Vi har varit på så många bröllop, det vore roligt att kunna bjuda igen.

Ni har en liten son, hur upplever du småbarnslivet?

– Det är mycket roligare än vad jag trodde, jag var övertygad om att det skulle vara så mycket jobbigare. Men det är rätt ansträngande att ha en tvååring, han har mycket energi och det finns väl en anledning till att det kallas ”the terrible twos”. Men jag älskar verkligen att vara mamma, det är helt klart det bästa som har hänt mig.

Du hade en tuff graviditet och skrev i en krönika att din persiska artighet var som bortblåst och att du bad folk dra åt helvete till höger och vänster?

– Ja, halvvägs in i graviditeten fick jag foglossning. Jag var totalt oförberedd på det, smärtorna blev väldigt handikappande och jag fick gå på kryckor. Varje steg jag tog kändes som knivhugg in i ljumskarna. Det var fruktansvärt och satte sig också på psyket. Jag blev låg, lättirriterad och väste åt folk på stan. Även främlingar skälldes ut.

Är det nu vi ska fråga om du sugen på flera barn?

– Någonstans är det ju så att kärleken till det där barnet är större än allt annat. Jag kan tänka mig att ta mig igenom det igen, det är ändå värt det.

3 snabba frågor

Är det någon du skulle vilja be om ursäkt?

– Det var en person i SVT:s personalmatsal som betedde sig otrevligt, jag blev ledsen men ställd och sa ingenting. Några veckor senare mötte jag personen i entrén, han hejade på mig och jag gav honom bara en iskall och bitchig blick och hejade såklart inte tillbaka. Sedan insåg jag att det var fel kille… Förlåt mig!

Du är skrämmande besatt av ostar?

– Ostar är livet, det är min stora passion. Hela veckan går jag och funderar på vilka ostar jag ska köpa till helgen. Min besatthet bottnar sig i att ostar är den enda typ av efterrätt som samtliga i min familj gillar, det var så allt började.

Vad anser du om så kallad fin- och fulkultur?

– I mina ögon finns det inte, jag älskar både opera och Kalle Anka. En utmaning i mitt jobb är att inte göra kulturjournalistik för en redan initierad publik vilket är väldigt lätt hänt. Vi är i och för sig bra på det, men kan bli bättre.