FANTOM-BRA

Jens Peterson

Nye luttrade och bittre Jöback är klart bäst på Londonoperan

helskärm

LONDON. Möt den nye Peter Jöback.

Den mogne, luttrade, bittre

mannen.

Han är mycket bra som Phantom of the opera.

Andrew Lloyd Webbers succémusikal har gått i mer än 25 år och slagit alla ­rekord. Som musikal är den en veteran, en senior som vägrar pensionera sig.

Den här föreställningen känns ändå ny och spänstig. Artister som tar i, det går ­inte på rutinens brant. Bäst i gänget är ­Jöback.

Han hörs första gången efter en halvtimme och har pondus och kraft i rösten. Föreställningen är helt enkelt lite tråkigare när Phantomen/Jöback inte är med i scenerna.

Bara orgeln har åldrats

Handlingen utspelas på Parisoperan på 1800-talet och berättelsen är tidlös. Lite Skönheten och odjuret, lite triangel­drama. Storslaget spektakel, påhittiga ­effekter.

Det enda som åldrats är det där pampiga orgeltemat som dånar hotfullt då och då och låter mest 1980-tal. I samma anda som Europes ”The final countdown” som kom lite tidigare 1986.

Pojkspolingen har växt upp

Peter Jöback slog igenom som unge ­Robert i ”Kristina från Duvemåla” och här i London såg jag honom som den olyckligt förälskade soldaten i ”Miss Saigon”. Pojkspolingar. På den tiden hade han ­varit given som romantiske Raoul i den här ­föreställningen.

Men nu fyller Peter Jöback ut Phantomens mask.

Han har rösten och känns trovärdig som den hämndlystne en­störingen. Skådespelar bra. Finfin engelska. I sex ­månader kommer Peter Jöback att vara en av ­turistattraktionerna i London.

I en scen bär han den avsvimmade Christine över golvet. Peter Jöback bär mer än så. En stark premiär.