Gizem Erdogan Kling: Det krävs självrannsakan

Gizem Erdogan Kling var ett av vinterns stora utropstecken i rollen som Pervin i tv-serien "Kalifat". Nu blickar skådespelaren, som snart kommer att synas både i Netflixserien "Kärlek och anarki" och i polisdramat "Tunna blå linjen", bortom Sveriges gränser.

– Jag skulle jättegärna vilja, som jag uttrycker det, simma i internationellt vatten, säger hon.

Gizem Erdogan Kling vet hur en kroppsvisitering ska utföras, och om du försöker rymma hamnar du i ett armlås. Inför inspelningen av SVT:s kommande dramaserie "Tunna blå linjen", i vilken hon spelar en av huvudrollerna, fick skådespelarna genomgå en "mini-polisskola" med allt från polisvokabulär till brasiliansk jiu-jitsu på schemat.

Det blixtrar till i Gizem Erdogan Klings ögon när hon talar om serien, som hon vill att folk ska kunna ta del av så snart som möjligt. Inte minst på grund av att polisen – särskilt i USA – nu mer än någonsin har världens ögon på sig.

Men "Tunna blå linjen" spelades in innan protesterna mot polisvåldet utbröt.

– Jag tänkte på det här om dagen, men då tänkte jag att vi kommer att göra en andra säsong. Då kan vi gå några steg till i hur man närmar sig det autentiska. Jag tycker att serien har det. Vi har gjort ett grymt jobb, och Cilla Jackert som har skrivit den har gjort ett jättefint jobb med manuset, säger hon.

– Den känns väldigt aktuell, jag hoppas verkligen att det blir en fortsättning. Det finns så oändligt mycket att berätta om, man kan få in så många olika spår. Grundidén är briljant.

"Mamma är kaxig"

Gizem Erdogan Kling blev Guldbaggenominerad efter sin insats i filmen "Dröm vidare" 2017, men det var i och med SVT:s dramaserie "Kalifat", som hade premiär i vintras, som hon befäste sin plats i det allmänna medvetandet.

Dessförinnan var hon verksam vid Göteborgs stadsteater. Intresset för skådespeleri väcktes tidigt.

– Jag började leka teater när jag var väldigt ung, och min mamma var positiv till mina lekar och bejakade det. Men inför gymnasiet frågade hon om jag ändå inte skulle gå en natur- eller samhällsvetenskaplig linje i stället för estetisk. "Man vet aldrig", sade hon, och jag tänkte att hon hade rätt, vilket jag är glad för. Det gav mig möjligheten att utforska andra saker.

– Sedan sökte jag scenskolan några år efter det, och då var hon superpeppig. Min mamma är ganska kaxig, hon såg nog att jag både hade talangen och den totala hängivenheten, och att det därför skulle gå bra för mig. Jag känner att jag alltid har fått bra stöd hemifrån. Mina föräldrar har ingen bakgrund i mitt yrkesval, men jag fick en massa annat fint, som trygghet och ett gott självförtroende.

Smärtsam självrannsakan

När coronaviruset slog till drog film- och tv-branschen i handbromsen. Nu har verksamheten kommit i gång igen, men under våren befann sig Gizem Erdogan Kling, liksom sina kollegor, i en påtvingad ledighet. Å ena sidan en frustrerande tid för en människa som enligt egen utsago älskar att arbeta, å andra sidan en tid för reflektion.

De tidigare nämnda oroligheterna i USA är en påminnelse om att trots goda avsikter och vackra ord så är rasismen inte bara alltjämt en verklighet, den sitter även rotad i institutionerna som ska tjäna samhället. Och det gäller inte bara i USA.

– Det har jag nog alltid tänkt på, i alla fall sedan jag började utbilda mig, att strukturell rasism marginaliserar minoritetsgrupper på till exempel arbetsmarknaden. Det gäller ju även min bransch, vilket blev väldigt tydligt för mig redan på scenskolan då vi kunde få olika instruktioner från lärare på grund av deras omedvetna fördomar.

Det krävs en, troligtvis smärtsam, självrannsakan, säger Gizem Erdogan Kling.

– Jag tänker på det i castingprocesser: Vilka spelar huvudrollerna? Vem regisserar? Vem har skrivit manus? Det är ofta som rollistan inte speglar samhället som det ser ut i verkligheten. En stor del av Sveriges befolkning kan inte spegla sig i eller relatera till de bilder, sagor och gestaltningar som vi ser på bio och tv. Det är förfärligt och farligt. Vi måste ge världen nya bilder!