Beatles ironi hade spårat ur - till sist
Underbart. George Harrisons ”Here comes the sun” är hetast, i skrivande stund 3,5 miljoner lyssningar sedan julafton.
George var underskattad in i det sista.
Men Paul är Beatles största.
Koskällan i ”A hard day’s night”? Vad höll de på med? Dum idé. Å andra sidan: Jag har aldrig tidigare tänkt på hur mycket Elvis Presley, eller snarare Scotty Moore, det är i en sång som ”Get back”.
The Beatles var inte kattskit, det var de inte. Pionjärer. Modernister. Falsettsångare. Lebemän. Vivörer. Samt tyvärr ironiker.
När streamingsajterna till sist, på julafton, för en bättre summa pengar fick tillgång till den legendariska katalogen så gjorde jag som alla andra och firade julen med George, Paul, Ringo och John.
Jag har inte lyssnat särskilt mycket på The Beatles i mitt liv, samtidigt som jag förstås har lyssnat på allt. Att undvika Beatles är som att undvika gurka.
”Sgt. Pepper’s lonely hearts club band” ägde jag, eller kanske en syster, på vinyl som barn. Den är en makalös cirkus. Bara de som verkligen var med 1967 kan förstå nydaningen, ljudet, revolutionen - något som är större än färgprakten. För oss som långtifrån var födda är det bara världens främsta barnalbum.
”Revolver” var länge min favorit. Den ägdes på cd strax efter jag var barn, den spelades ständigt i Svalöv, Skåne, 1991. Men när våren 1992 kom till Fridhems folkhögskola öppnade någon, kanske Svante eller Kristin, ett fönster och blastade ”Here comes the sun” från ”Abbey road” över hela gården och sedan dess har jag hållit det albumet högst.
Att det inte har varit särskilt mycket Beatles i mitt liv beror på det ack så brittiska. Jag blev Amerikas ändlösa landsvägar. Det har alltid varit sweet- och deep soul och Bob Dylan från den eran och vidare in i evigheten. Inte för att man behöver välja men man väljer ju hur tid ska spenderas - ja, spenderas, det finns en kostnad hos tid och jag har hellre betalat för Nina Simone, Sam Cooke och Aretha Franklin än för Kinks, Costello och Beatles.
Nu var det länge sedan jag hade en gedigen uppsättning cd- eller vinylskivor så Beatles hade inte funnits i mitt liv på åratal. En hel generation har varit utan Beatles, det måste ha drabbat dem. Därför var det underbart med årets julklapp, The Beatles på Spotify och andra digitala tjänster som tagit över lyssningen.
Jäkla bra band, Beatles från Liverpool, de platsar på topp-10 över världens främsta artister genom tiderna, defintivt topp-20. Nä ok, topp-10. Ja vi måste ranka. Om de bara hållit ut några år till, tills ljudtekniken hade hunnit ifatt George Martins briljans, hade de kunnat äga pophistorien på riktigt, rent av tronat över herr Dylan.
The Beatles var genialiska, men snabbare än ljudet, åtminstone än ljudtekniken.
Att vara pionjär är ett hårt och otacksamt arbete. Fundera kring ”Elenor Rigby” med 70-talsljud eller ”And your bird can sing” i en fet av Oasis förstörd 90-talsstudio? 80-talet hade varit förödande, då hade Beatles problematiska ironi haft tillfälle att spåra ur fullständigt.
Nå.
George Harrison skrev den hetaste låten just nu på Spotify, även om McCartneys ”Let it be” och Lennons ”Come together” närmar sig. Och Ringo var mästerligt fiffig på trummor.
Men bäst var McCartney. Det är en gammal sanning.
Bli inte arga nu. Det är bara rock’n’roll, som Rolling Stones uttryckte saken när de kom och tog över.
Fråga Fredrik
Men hallå, varför hade du ”Birdman” som årets bästa film? Den kom ju 2014.
SVAR: I Sverige kom den 2015. Vi brukar hålla oss till svenska premiärdatum.
Veckans ...
BABE. Claire Wikholm. Kryddar ”Stjärnorna på slottet”. Amanda Ooms har legat väldigt lågt hittills, förresten, medan energimannen Morgan Alling stått för all action.
TV-DOKUMENTÄR. ”Leif GW Persson - en klassresa”, av Jens Lind, SVT1. Som en bildsatt version av den folkkäre professorns utmärkta självbiografi. Både boken och dokumentären förtjänar en fortsättning med mer om Geijeraffären och sentid.
BIO. ”Carol”. Alltså jag vill se den igen. Så läcker, så smart, så väldoftande. En av förra årets främsta filmer, vilket framgick av förra måndagens listspecial här på sidan.
TV-FILM. ”Gentlemen & gangsters”, SVT. Trodde att den svala filmversionen av Klas Östergrens kultverk skulle lyfta i det längre serieformatet men den lyckas inte engagera. Vackert foto, snitsiga skådespelare och fina tidsbilder till trots.
BIO. Jodå, ”En man sov heter Ove” är också suverän.
JAZZ-HYRFILM. ”Whiplash”, den briljante J K Simmons (som vi minns som J Jonah Jameson i Sam Raimis ”Spiderman”-filmer) som pennalistiskt passionerad musiklärare på högklassig jazzskola. Ruskigt funky film.