Lisa Syrén: Jag mötte kärleken efter dejten på nätet
Trygga radiorösten om ilskan över hur de äldre behandlas, corona och comebacken
Publicerad 2020-07-25
När coronan slog till med full kraft kallades radioprofilen Lisa Syrén in akut för att ge isolerade 70-plussare underhållning i form av ”Skivor till kaffet”.
Att en pandemi ska krävas för att de äldre ska prioriteras gör henne vansinnig.
– Jag har slagits för det här i så många år.
En tryggare röst än Lisa Syréns, 64, i radiosammanhang är svår att hitta. Under sin hittills 34 år långa karriär på Sveriges Radio så har hon lotsat lyssnarna, inte sällan de äldre, genom otaliga ”Ring så spelar vi” och ”Lördag med Lisa”. Hon var även med och grundade ”Karlavagnen” 1993.
Lisa Syrén har med andra ord funnits vid vår sida under många år som en fast hand att hålla i när åskan går.
”Kris i landet, nu behöver vi Lisa Syrén”
Det tycker även Sveriges Radios chefer. När coronan var här och de äldre uppmanades att stanna hemma så kallades Lisa in och långköraren ”Skivor till kaffet” dammades av.
– De sa att nu börjar det bli kris i landet, nu behöver vi Lisa Syrén. Nu ska vi inte överdriva min lilla betydelse, men jag är överväldigad av den respons som vi har fått för det här programmet. Nästan en halv miljon lyssnade på senaste programmet och de äldre fann det direkt.
SVT tog tillbaka sina hallåor, de började sända dagtids-tv och ni tar upp ”Skivor till kaffet” – är det inte lite tragiskt att det ska behövas en coronapandemi för att de ska inse att de äldre kan behöva underhållning anpassad för dem?
– Ni tog orden lite grann ur munnen på mig. Jag har slagits för det här i så många år, men det måste till det här för att det ska hända något. Jag känner en glädje över att kunna presentera den här musiken för de äldre, men det är också en fråga om hela Sveriges Radios policy.
”Folk visste inte vad utbrändhet handlade om då”
Du grundade ”Karlavagnen” med Bengt Grafström som du ledde i 16 år, vad är ditt starkaste minne?
– Jag vågade ta upp väldigt svåra ämnen, många lyssnare har gett mig kvitto på att vi vågade ta upp självmord och vårdnadstvister på ett sobert sätt utan att grisa runt för mycket. Men kanske är det katastrofkvällarna jag bär med mig mest. Jag sände kvällen efter Estonia, då talade vi om tröst. Hela min yrkesgärning har varit att leda folk fram mot något slags hopp och ljus. Inte minst mina 16 år med ”Karlavagnen” har lärt mig att många människor har dåliga verktyg för att hantera den här komplicerade tillvaron.
Du slutade med ”Karlavagnen” efter 16 år och 900 program 2008, men har hintat om att du hade försökt sluta tidigare på grund av att du kände dig utarbetad?
– Jag var en av de tidiga, folk visste inte vad utbrändhet handlade om då. Jag hade bättre koll än mina chefer för jag hade gjort program om det redan då. Men det var när jag jobbade med tv i Umeå, hade ”Karlavagnen” i Växjö, hade barn i Växjö, hade man i Umeå och flög emellan hela tiden, det räcker väl som förklaring.
Hur kom du på fötter efter det?
– Jag tog hand om det själv, det fanns ingen speciell rehabilitering. Folk tyckte väl egentligen bara att man blev besvärlig. Men då tog jag upp konsten och leran igen. Jag hade gått på målarskola ett år tidigare i samband med att jag blev mamma så nu tog jag två år ledigt men jag jobbade fortfarande fast bara halvtid. Men jag kan säga att jag nog inte blev totalt utbränd, jag lyckades sätta lite stopp innan. Jag brukar säga att jag blev vidbränd. Men visst, jag hade en son som bodde i Oslo när jag var som sämst och jag minns att det var fruktansvärt långt mellan parksofforna i Oslo. Jag var som en 90-åring, jag kände bokstavligt hur livet rann ur mig. Det tar väldigt lång tid att komma tillbaka på riktigt.
”Är det nu folk äter tacos?”
På tal om ”Ring så spelar vi” – du ledde det längre än självaste Hasse Tellemar, men slutade för två år sedan. Du längtade efter att umgås mer med maken, kunna njuta av fredagsmys och resa långt?
– Ja, haha! Det där kan jag känna mig lite stolt över, att jag gjorde det ganska snyggt. Jag hade redan meddelat teamet att när min pappa dör eller jag fyller 63 år, då kommer jag inte längre att köra till Växjö och göra det här.
Hur ser hemmalivet ut nu, umgås du mer med maken?
– Det är roligt, vi träffades ju på äldre dagar så vi hade aldrig umgåtts på fredagskvällar. Jag var på kontoret i Växjö och jobbade och skötte om pappa och sov över där. Sedan kom jag hem utpumpad på lördag eftermiddag. När vi blev själva och det blev fredag så undrade vi vad man gör nu? Är det nu folk äter tacos?
Lämnad och förd bakom ljuset
Vi läste en känslosam intervju där du berättade att du blev lämnad av din förre sambo 2009 och att du blev förd bakom ljuset. Du sa att du var ”oerhört vilsen i tillvaron vid 53 års ålder. Det var en förtvivlans tid, harm och förbittring svärtade tillvaron”?
– Jag har kört i diket flera gånger och jag är en obotlig optimist. Jag uppfattar mig själv som en älskande människa och då är det lätt att se alla fina fördelar i en människa, men om inte den människan gör det själv så är det svårt att komma på rätt spår. Jag har lärt mig av livet att jag har konkat för mycket i relationer. Verkligen försökt få det att funka, men om båda inte verkligen vill så går det inte, det är ingenting som bara blir bra.
– Jag hade också hjälp av mina två närmaste vänner som faktiskt bestämde sig för att konfrontera mig. ”Vi vill inte se det här, du mår inta bra. Du får inte den kärlek du förtjänar”. Då försöker man försvara och säga att han har så mycket med jobbet och det ena och det andra. ”Nej, lägg ner nu”, sa de. Det är fantastiskt att ha vänner som vågar göra sådant.
Det är väl annars vanligt att vänner kommer efteråt och säger att vi anade att det inte var bra.
– Ja, absolut. Jag hade dessutom ett nära samtal med min son som bekräftade det här. Han sa att det var inte vad jag förtjänade. På bröllopet med min nuvarande man så höll min son Edvin ett fantastiskt tal till där han tog upp att jag har vågat tro på kärleken trots att jag har fått smällar och kört i diket och haft fel fokus. Nu har jag verkligen hittat kärleken, kan jag så kan andra.
Träffades på nätet
Ni träffades på nätet, på Aftonbladets Mötesplatsen?
– Jag var ensam några år och jag var väldigt försiktig. Sedan var tjejkompisarna på mig och sa att jag borde ha en relation, men jag var rädd att någon skulle känna igen mig om jag annonserade på nätet. Men jag tog mod till mig. Frejda kallade jag mig då... Haha! För att vara säker på att inte folk från Stureplan hörde av sig så skrev jag att ”du måste äga ett par gummistövlar”.
– Men så fick mamma sitt cancerbesked och jag bestämde mig för att ta bort annonsen. Det var då Mikas lilla fina brev låg där som var helt annorlunda, formulerat med humor och intelligens och det förtjänade ett svar. Så jag skrev ”hemskt mycket tack, men nej tack”, det var inte läge då. Men han bet sig kvar och sedan blev han min ängel genom hela mammas svåra sjukdomsförlopp. Han var faktiskt den första jag ringde efter att mamma hade somnat in för att jag skulle få kraft att ringa min bror och min far.
”När vi kom ut från restaurangen var vi ett par”
Hur var det att möta den stora kärleken när du var något äldre?
– Dels var det en turbulent tid, mamma var sjuk och det var väldigt konstigt, konstigt att man kan vara så lycklig fast man är så ledsen. Vi skulle ses för första gången och promenera runt Växjösjön. Det första jag ser är den här killen som är mycket mindre än vad jag trodde och jag tänkte ”nej, är han så kort”. Fattar ni så tramsigt? Men sedan kom vi fram till att vi ändå skulle gå och äta någonting, vi satte oss på ett trevligt ställe och han föreslog att vi skulle äta vinkokta musslor och jag älskar det. När jag såg honom äta det med liv och lust, där nånstans började jag vibrera lite, men vi skildes åt och då försökte han ge mig en liten puss, men det tyckte jag kunde få vänta lite, säger Lisa Syrén och skrattar.
– Det tyckte han var lite tradigt, men vi sågs igen i Karlskrona, vi gick ut och åt och när vi kom ut från restaurangen var vi ett par.
”Ingen vacker sjukdom”
Om vi ska prata om dina föräldrar, du var anhörigvårdare i totalt 13 år?
– Först var det mamma som blev dålig, hon fick magtarmscancer och det är ingen vacker sjukdom. Mamma var hemma ganska lång tid med ett hemvårdsteam med läkare som var helt fantastiska. Jag tycker det är viktigt att få fram att vården faktiskt funkar ibland, men när mamma sina sista veckor flyttade in på hospice så var det nog mest för pappas skull. Mamma var själv sköterska så hon visste precis vad klockan var slagen och hade hon fått bestämma så hade hon valt dödshjälp. Hon sa själv att ”hade jag varit hund så hade ni kört mig till djursjukhuset och det hade varit mycket mer humant än att låta mig gå igenom allt det här”.
– Sedan fick jag och pappa några bra år. Tre månader innan han gick bort så fick han komma till ett boende och han levde upp. Men han hade ångest innan han kom dit, han försökte skjuta på det, han sa att han hade så ont i magen så det gick nog inte att åka just den här dagen. Jag sa ”pappa, är det inte lika bra att ta tjuren vid hornen, det är nog inte bättre i magen imorgon. Ska vi inte åka som vi sa?”. När vi kom fram så satte han sig på sängkanten och jag hade tagit dit alla saker som han tyckte om och pyntat och fixat, då sa han ”Lisa, här kommer jag att trivas”.
Men det här stora ansvaret du tog som man å ena sidan kan tycka är helt självklart, det är det inte alla som gör?
– För mig var det helt självklart, jag såg det som payback time. Det är kärlek, jag tror det ligger så naturligt i oss människor, om man inte känner det så har det blivit något fel på vägen.