Inte så illa av ett gäng åldrande satanister
BORLÄNGE. När de 1984 gav ut sin debutsingel misstänkte delar av deras hemkommun att bandmedlemmarna var farliga djävulsdyrkare.
38 år senare rattar jag runt i samma stad, med färska coveralbumet ringande i bilstereon, och konstaterar att Sator i alla fall är satan så bra…
Det har jag berättat om förr, hur somliga i Borlänge i början av 80-talet inte läste av den dåtida postpunkens estetik helt korrekt och därför trodde att de för dessa breddgrader högst aparta ynglingarna i Sator – som såg ut som Sisters of Mercys småbröder – hade kopplingar till dubiösa trosläror.
Jag svalde själv hårt när de en dag vintern 1984 kom upp på Borlänge Tidnings redaktion, där jag var 16-årig, lätt förskräckt rockskribent-rookie, och räckte över debutsingeln ”Howling” – liksom när de några veckor senare gjorde en spelning i en skolmatsal och framförde mullrande Hawkwind-covers bakom ett draperi av gasbindor (!).
Det lokala ryktet om att den till synes timide Hasse Gäfvert hade ett altare tillägnad ondskans furste hemma i ettan på Bullermyren gick inte helt att avfärda…
Rätt så fort framgick dock att Lucifer var illa ute om han hade dylika anhängare. Chips och Kent och de andra visade sig, när jag oombedd tog på mig rollen som bandets hovskribent, inte vara mer ondskefulla än Lasse Berghagen.
Men som sagt: De gjorde satan så bra musik – och gör fortfarande. För tillfället är jag på semester i vår gemensamma gamla hemstad och färska cover-albumet ”Return of the barbie-q-killers” dundrar oavbrutet på bilstereon medan jag styr runt på gatorna där de under forna decennier trampade omkring med sina skinnrockar och sminkade ansikten och skrämde folk. Det slår veritabla gnistor om högtalarna, jag får nästan samma kick som när ”Howling” tog över min lilla värld för 38 år sedan.
Skivan består, som ni kanske hört, av en ny laddning obskyra punk- och powerpop-covers av samma sort som de samlade på ursprungliga ”Barbie-q-killers” 1994, och de tar sig an bland andra Undertones, Devo, The Boys, The Go-Go’s, Redd Kross, Pointed Sticks, 999 och White Flag med en hunger och en lust och frejdighet som inte borde vara möjlig efter alla dessa år.
Eller som Håkan Steen skrev här i Aftonbladet för några veckor sedan:
”Sator älskar den här musiken så passionerat att de fortfarande låter som snäsiga 20-åringar.”
Inte så illa av ett gäng åldrande satanister…
ORSAKER TILL EXTAS
•First Aid Kit – The boys of summer (Singel)
– En glimrande liten cover.
•Gimme Danger (Stooges-dokumentär av Jim Jarmusch)
– Sommarens svenska tv-upplevelse vad mig anbelangar.
•Malin Ekman – Allt jag finner i er ska jag finna i mig (Roman)
– En knockout-debut ingen ska missa när den släpps om en dryg vecka.