Cirkusen kring Susan Boyle är nedlåtande
Berättelsen om Susan Boyles förvandling från okänd, okysst och sjavig skotte till världsstjärna är rena rama askungesagan.
Men den här Askungen riskerar att bli överexponerad. Efter bara två veckor.
Det var ett jävla tjat om Susan Boyle.
Jag fattar att man ska vara fullständigt mållös inför den skotska naturbegåvningen med de buskiga ögonbrynen, men jag skulle vilja påpeka att Boyle-hysterin har tappat proportionerna. Totalt.
Världen har gått Boyle-bananas.
Visst – jag har, precis som miljoners miljoner andra, slutit upp i lämmeltåget, och kollat in 47-åringens mäktiga ”Britain’s got talent”-audition på Youtube.
Och visst, jag blir också rörd av den.
Det är härligt att se Boyle sjunga skiten ur ”I dreamed a dream”, och bevittna hur Simon Cowell, och den fnissande och himlande publiken, tappar sin kollektiva översittarhaka.
Det är en spark i mellangärdet på en ytlig showbizvärld som vill ha unga, vackra ansikten, platta magar och uppkäftiga bröst – och en triumf för den genuina talangen.
Man ska inte döma folk efter utseendet, är budskapet som dånar över webben.
Fast egentligen är det ju precis det vi gör när vi blåser upp fenommenet Susan Boyle så att det nästan spricker, precis som vi gjorde med föregångaren Paul Potts.
Dömer efter utseendet, alltså.
För om Susan INTE hade sett ut som 67 i stället för 47, INTE hade haft illasättande kläder, dubbelhaka och någon form av skatbo på huvudet, och INTE varit okysst (vilket det för övrigt har visat sig att hon faktiskt inte är) och bott ihop med en katt ... Då hade vi inte varit förvånade alls över att människan kunde sjunga.
Och om folk inte brydde sig det minsta om Susans utseende, så skulle den hett omdebatterade frågan om en eventuell makeover vara helt ovidkommande.
Så jag skulle vilja påstå att hela den här cirkusen är på gränsen till nedlåtande, i all sin välmening.
För att inte tala om tjatig.
Eller, som den kanadensiske lille adoptivsonen Ike uttryckte saken i det senaste avsnittet av den ständigt träffande samtidssatiren ”South Park”:
”Kära mamma och pappa, jag rymmer. Alla i skolan är en jävla idiot och om en enda person till hade pratat med mig om det där Susan Boyle-uppträdandet av Les Miserables hade jag kräkts upp mina ballar genom min mun.”