Ulf Lundell har aldrig sjungit bättre
Per Bjurman: Det låter eget och intimt
NEW YORK. Tillåt mig slå fast:
Nya ”Telegram” är Ulf Lundells starkaste album på över 25 år.
Och aldrig har han sjungit bättre.
Redan förra spalten handlade om hur förträfflig den då färska Lundell-singeln ”Solen och vinden” var.
”Rentav en liten sensation”, hette det.
Sedan dess har han fört ett helt album till torgs och nu kan glosan ”liten” strykas ur den meningen.
”Telegram”, som det heter, består visserligen av sånger som redan givits ut tidigare, på ”Skisser” och den samling som ingick i lyrikboken ”En öppen vinter”, och det kanske de som följer Lundell riktig troget ser som lite trist, men helt nya arrangemang och nya sätt att framföra dem har förändrat allihop så grundligt att de fått ett andra liv, som fullständigt separata verk.
Makalösa stråkar
Just arrangemangen, och ljudbilderna, tar faktiskt andan ur mig. Med benägen assistens av producenten Andreas Dahlbäck och en samling lyhörda musiker har den nyblivne 71-åringen gett kompositionerna – skrovliga serenader om åldrande, svärtade visor om döden, buckliga bluesnummer, till och med någon vals till livskraftens ära – en fantastiskt varm och mjuk lyster.
Här och där låter det kanske lite sentida Leonard Cohen, här och där kanske Dylan a la ”Time Out of Mind” och ”Rough and Rowdy Ways”. Men mest låter det bara eget, intimt och betagande.
För det borgar bland andra Pelle Ossler, en sann gitarrkonstnär om Sverige någonsin haft en. Och mirakulösa Karin Hellqvist. Karins lov sjöng jag redan för två veckor sedan, för hennes fiol var det stora utropstecknet i ”Solen och vinden”. Det är den i fler sånger, visar det sig. Nästan varje gång hon sätter stråken till strängarna känns det som att ett molntäcke öppnas och ner från himlen skjuter en ensam solstråle och lindar sig runt melodierna.
Den bästa sedan 1994
Mest anmärkningsvärd är dock Lundells sång. Han har alltid haft en röst bättre lämpad för det han sysslar med än han fått cred för – vi bebor tyvärr en värld där alldeles för många lever i villfarelsen att vokalister ovillkorligen måste låta som David Coverdale eller Celine Dion – men så här innerligt, så här besjälat och fint kan i alla fall inte jag erinra mig att han framfört sina alltid stringenta kväden tidigare.
Så ja, ”Telegram” är bästa Lundell-albumet sedan ”Xavante” från 1994. Sedan dess har han släppt även ”På andra sidan drömmarna”, ”Män utan kvinnor” och ”I ett Vinterland” och det är verkligen inga dussinplattor det heller. Men ”Telegram” straffar de inte.
ORSAKER TILL EXTAS
Ulf Lundell – Telegram (Album)
– Just nu är jag framförallt helt förhäxad av ”Varmt land”.
Rachel Brooke – The Loneliness in Me (Album)
– Patsy Cline lever igen!
Your Honor (Tv-serie/Showtime)
– Visserligen har jag ännu så länge bara sett ett par trailers, men de har varit så lysande att premiären imorrn omöjligen kan bli annat än en knock