Efter Prince kan all annan musik avgå

Markus Larsson

helskärm

Beyoncé, Kendrick, Prince.

Alltid Prince.

Efter honom kunde man ha lagt ner musik.

Jag skrek i veckan.

Rakt ut, med full kraft, som en orakad dåre utan pengar.

En kompis skickade över en video med Princes tidigare outgivna originalversion av ”Nothing compares 2 U”.

Den består av filmklipp där Prince repar med The Revolution. Han har sin mest berömda look. The Purple One ser ut som om en ung Little Richard just landat och stigit ut ur ett rymdskepp i högklackade skor.

Lägg ihop det med en version av balladen inspelad 1984 som just grävts fram ur arkiven, en mytomspunnen raritet. Summan blir ett argument för att ställa sig upp, slita av sig hörlurarna och... skrika.

Sätter trepoängare efter trepoängare

Det handlar om en ovanligt färdig demoinspelning, och hur bra sjunger han?

Ungefär så här bra:

Redan i första versen plockar Prince ner månen och börjar spela basket med den. Han sätter trepoängare efter trepoängare. Motståndarlaget är svarslösa. De sätter sig på avbytarbänken och gömmer huvudet under en handduk.

Och i slutet av dagen – varför ska man lyssna på en annan artist? Vad har vi för ursäkt?

I går var det två år sedan Prince dog i sitt hem Paisley Park i Minneapolis. Dödsorsaken var en överdos av piratkopierade läkemedel.

Egentligen finns det väl ingen anledning att skriva om en 34 år gammal inspelning.

Framför allt inte nu, när modern popmusik i alla dess olika uttryck och former firar så stora triumfer.

”Game changer”

I veckan om gick belönades Kendrick Lamar som första hiphopartist någonsin med Pulitzer-priset i musikkategorin för albumet ”Damn”. Tidigare har det tunga amerikanska prestigepriset endast delats ut till jazz och klassisk musik. I en tid som kokar av vitt konservativt raseri är det en markering, en symbolisk ”game changer”.

Förra lördagen trampade dessutom Beyoncé ner världen på knä på rockfestivalen Coachella i Kalifornien. Hon var den första svarta kvinnliga huvudakten i festivalens historia. Konserten strömmades live och blev en uppvisning i svart politisk populärkultur med över 100 dansare på scenen. Redan i inledningen, där Beyoncé gick nerför en lång trappa till kastvindarna från blåset i ”Crazy in love”, var det ingen tvekan, ingen tvekan alls, om vem som ”run the world”.

Kendrick Lamar och Beyoncé är unika artister i sin egen tid, att jämföra dem med andra artister från förr och nu blir mest en teoretisk övning. Men visst är de också skakade ur Princes lila kappa.

Jag såg Beyoncés världspremiär för ”The formation tour” i Miami en vecka efter att Prince dog 2016. Före extranumren släcktes utomhusarenan ner. Den gigantiska kuben på scenen glödde lila och i högtalarna spelades ”Purple rain”. Det behövdes inget mer.

Det fanns även långt gångna planer på att Prince skulle gästa Kendrick Lamars andra album ”To pimp a butterfly”.

Att Prince inte släppte ”Nothing compares 2 U” 1984 är ett mysterium. Det blev ett bortglömt albumspår när The Family, som låg på hans dåvarande bolag, släppte den första officiella versionen 1985. När Sinéad O’ Connor spelade in balladen 1990 blev den däremot en massiv hit.

Oavsett anledning hade Prince råd med att lägga låten åt sidan. Samma år som han skrev den släppte han singlarna ”Purple rain”, ”Let’s go crazy”, ”When doves cry” och ”Take me with U”. Han nöjde sig att ge ut en liveversion av ”Nothing compares 2 U” på samlingen ”The hits/The b-sides” i början av 90-talet.

Men det är ändå originalet några av oss har väntat på.

”It’s been seven hours and thirteen days, since you took your love away... ”

När man lyssnar är det lätt att tappa det, skita i alla förnumstiga invändningar och börja skrika barnsliga överdrifter som låter rimliga i stunden.

Varför ska man lyssna på något annat? Vad är vår ursäkt? Lägg ner musik.