Döttrarna skriver bok: ”Lill-Babs behövs mer än någonsin”
Berättar om livet med Lill-Babs som mamma
Publicerad 2022-05-17
Det har gått fyra år sedan Barbro Svensson somnade in.
Och med henne en annorlunda mamma – som nu hyllas i en bok av döttrarna Monica, Malin och Kristin.
– Lill-Babs behövs mer än någonsin i världen som den ser ut just nu, säger Malin Berghagen.
Ett gigantiskt fruktfat, flera blombuketter och valfri mjölk till kaffet. Rummet där intervjun om boken "Vår mamma Lill-Babs" ska göras speglar hur artisten beskrivits genom åren. Generös och med hemmet ständigt öppet för familj, släkt, vänner och kollegor.
Barbro Svensson var en av Sveriges mest folkkära giganter, en tuff brud i lyxförpackning på scen och på hemmaplan en fysisk, trygg mamma. Ändå genomsyras boken av sångerskans blyghet och känsla av att aldrig riktigt räcka till för alla.
Att skriva om det mest personliga var inte självklart, förklarar systrarna.
– Egentligen började det med att jag kände att jag ville berätta min historia, säger Monica Svensson, 68.
Blev mamma som 16-åring
Hon är Lill-Babs förstfödda och den av barnen som varit minst i offentligheten. När hennes 16-åriga mamma efter födseln 1955 åkte till Stockholm för att jobba fick Monica först stanna hos mormor i Järvsö men när mormodern hastigt insjuknade skjutsades babyn till släktingar i Sandviken.
– Många säger att man ska skriva av sig och jag ville skriva av mig sorgen och det som hänt, både de bra och dåliga händelserna.
Men det tog många år innan hon kunde sätta ord på det som gnagde.
– Jag kände ju att mamma hade valt karriären före mig de där första fem åren. Först när jag började gräva i hur det egentligen var på 1950-talet så förstod jag att det var så man gjorde om var ensam mamma. Det gav mig perspektiv.
Mellansystern Malin Berghagen nickar.
– Alla borde skriva av sig. Tanken var att Monica skulle skriva en biografi, men sedan föreslog förlaget att vi skulle skriva tillsammans. Vi har var och en skrivit vår version av olika delar av barndomen och först på slutet läst varandras.
”Mamma älskade våren”
Den som var mest tveksam var Kristin Kaspersen som i sin sorg var på en plats där hon ville vara ensam.
– Sedan försökte jag hitta en mening med boken. Kunde den ge mening åt andra? Kunde mamma genom boken fortsätta att inspirera? Att dela sin mamma med andra har alltid känts självklart.
– För det var hennes jobb, och särskilt med tanke på hur bra hon mådde när hon jobbade! Andra kompisars föräldrar kunde vara griniga när kom hem. Mamma hade alltid energi och har inspirerat mig att göra det jag mår bra av.
Under skrivarbetet har systrarna gjort ett detektivarbete, lagt pussel med tiden, platser och händelser och bland annat tagit hjälp av släktingar, tidigare barnflickor och en skattkista med fotografier.
När Aftonbladet träffar dem har våren spruckit upp en fjärde gång sedan Lill-Babs den 4 april 2018 dog i sviterna av hjärtproblem och cancer.
– Mamma älskade våren och upplevde den alltid tidigt eftersom hon började turnera i Skåne, säger Monica.
– Jag tänkte på henne när jag såg alla vitsippor på Djurgården i veckan. De var så mycket mamma, flikar Kristin in och snart diskuterar de alla tre hur det händer att de tar upp telefonen och vill ringa sin mamma.
Konflikträdslan
Samspelet i syskonskaran skulle ha glatt Lill-Babs, konstaterar de. I testamentet vädjade hon till dem att hålla sams. Med den livslånga blygheten följde nämligen en livslång konflikträdsla.
Enligt Malin var inte allt rosenskimrande. Bland annat bad Lill-Babs henne en gång om ursäkt för att hon inte funnits där tillräckligt mycket. Och konflikträdslan har gått i arv.
– I dag är jag mycket bättre på att ventilera och mina äktenskap har lärt mig att det är bättre för hälsan att ventilera, men senast jag bråkade med till exempel Kristin var hon liten.
Minstingen i familjen minns särskilt en scen i Järvsö.
– Vi hade en period när vi skulle "lyfta på locket". Mamma blev helt stressad. Vi svarade "Vi diskuterar bara", men hon var väldigt rädd för det.
Jag berättar om en intervju i december 2010. Aftonbladets läsare hade fått rösta om vem de ville skulle porträtteras och även skicka in sina personliga frågor. Lill-Babs vann överlägset och tog emot i sin lägenhet på Östermalm, iklädd raggsockor och med varma bullar på bordet. Efter den sista frågan "Vilken dag har varit den bästa i ditt liv?" sken hon upp och pekade på ett fotografi.
– De sitter där på väggen! Mina tre barn. Ingenting kan slå det. Det första var jag 16 år när jag fick. Sedan var jag tvungen att sticka direkt till Stockholm och jobba medan Monica fick vara hemma hos mamma. De andra busarna har jag varit med om på ett annat sätt. Men jag glömmer aldrig hur jag som 16-åring fick den lilla bebisen på min arm. Jag var så stolt!
”Saknaden är ljus”
Under Lill-Babs minnesgudstjänst för fyra år sedan flög en liten fågel in i kyrksalen. Det förvånade inte Monica, Malin och Kristin. I deras släkt har olika fenomen i naturen ofta fått symbolisera tecken från nära och kära. I ett fjärilsstim i Spanien, under ett stjärnfall eller genom en envis fisk som följt efter Kristin när hon dykt.
– Jag tror att mamma ger sig till känna, säger hon och förklarar att det gör ont att inte kunna hålla i sin mammas hand.
– Men jag är så enormt tacksam över henne att saknaden nu är ljus. Min son Leon frågade vad jag skulle säga till mamma om hon kom tillbaka för en dag. Ingenting! Jag skulle bara krama henne.
För Monica öppnade boken upp en fördämning. Först nu kan hon sörja. Och Malin önskar att de alla fyra hade kunnat sitta och prata, nu när de lagt så många fler pusselbitar än de tidigare haft.
– Jag tänker oftast på mamma som den tänkande, filosoferande person hon var.
Systrarnas ord till mamma
"Mamma, vad konstigt det måste ha känts för dig när jag kallade dig för mamma Barbro."
Monica:
– Eftersom jag bodde i Sandviken hos mormors syster och hennes familj och mamma kom dit och hälsade på så var det Elida som jag kallade för mamma. Och jag tror att mamma tyckte att det var jobbigt att hon blev "mamma Barbro". När jag arbetade med boken och tittade på bilder från Sandviken var det en speciell klänning som ledde mitt minne dit.
"Mormor och du skapade en fantastisk familjekänsla som inte var särskilt svensk."
Malin:
– Mormor umgicks mycket med ett par, Margit och Axel, som var förälskade i allt som var romskt. Det präglade nog också mormors klädsel med saronger och stora örhängen, och alla var alltid välkomna hem. När man vaknade var det alltid någon som sov i soffan. På så sätt var det inte så svenskt. Man lagade soppa på en spik och det var mycket musik och skratt.
"Vi var inte en aktivt troende familj, men jag älskade stunden när du låg bredvid mig med knäppta händer."
Kristin:
– När mamma skulle lägga mig låg hon alltid nära, och då körde vi Gud som haver och en norsk bön som hon hade lärt sig. Vi rabblade alltid en massa namn, allt från gosedjuren till fiskarna i lägenheten på Birger Jarlsgatan. Jag har alltid känt en enorm trygghet med mamma. När hon var hemma så var hon alltid nära.
(Citat ur "Vår mamma Lill-Babs", utgiven av The Bookaffair.)
