En epokgörande ikon på Las Vegas Boulevard går i graven
Bjurman: På Mirage har jag haft några av livets roligaste kvällar
NEW YORK. I Las Vegas är 35 år som hela sekler i andra städer.
Så att en ”megaresort” som 1989 var en fullständig sensation redan nu har gjort sitt och om några dygn slår igen för gott förvånar egentligen inte.
Men det hindrar inte att jag känner ett sting av vemod, för epokgörande The Mirage har varit skådeplats för några av de roligaste kvällarna i mitt liv.
På det viset är den absurda hägringen mitt ute i Nevada-öknen en av världens mest moderna städer.
Den ömsar ständigt skinn och bryr sig inte ett skvatt om sin historia, så kortfattad den nu – relativt sett – är. Det rivs och byggs och byggs om som ingen annanstans och den som inte besökt Strippen på något decennium känner garanterat bara igen enstaka detaljer som överlevt talrika renoveringar hos gamlingarna Flamingo, Caesars Palace och Circus-Circus.
Allt annat är nytt eller omgjort.
Just den här sommaren faller två verkliga ikoner offer för denna osentimentala hållning. Tropicana, the last classic standing från 50-talet, har redan börjat rivas för att ge plats åt en baseboll-arena och kommande vecka stängs alltså The Mirage.
Att denna epokgörande 35-åring, med sitt polynesiska ”tema” och sin konstgjorda vulkan, gjort sitt och byggs om till en Hard Rock-anläggning, får ändå ses som en remarkabel brytpunkt.
Det var med Mirage den numer vanärade Steve Wynn 1989 skapade det moderna Las Vegas. Innan hans sensationella lyxanläggning reste sig ur sanden hade inga nya hotell och kasinon öppnats sedan Howard Hughes dagar och hela Sin City satt fast i en rätt trött old school-pose. Men efter Wynns omedelbara braksuccé förändrades allt. Ut åkte sunkiga femdollarsbufféer och antika Perry Como-shower – in kom stjärnkockar, samtida världsartister, exklusiva nattklubbar och verkligt grandiosa hotellrum – och inom loppet av bara några år radade spektakulära efterföljare som MGM, Luxor, Bellagio, Venetian och Mandalay Bay upp sig längs den neondränkta autostradan.
Men nu har tiden alltså kommit ikapp även starten på denna era och det är bara att erkänna att nya monster som Cosmopolitan, Aria och alldeles färska Fontainebleau stulit the thunder av Mirage. Den gamla sensationen har verkligen nått vägs ände.
Om det inte varit så vansinnigt hett där ute just nu hade jag ändå flugit dit och tagit farväl, för det är en kär vän som försvinner. På få platser i världen har jag haft roligare. Åtskilliga nätter vid dess craps- och roulettebord tog aldrig slut, trycket i den dygnet-runt-öppna baren mitt på kasinogolvet liknade tidvis ingenting och Siegfried & Roy VAR verkligen något att se.
Tack för alla minnen, känns det angeläget att få säga.
ORSAKER TILL EXTAS
•Zach Bryan – The great American bar scene (Album)
– Den samtida americanans store, kärve poet släpper andra kanonalbumet på ett år.
•Daddio (Film)
– Om jag vetat att det gick att göra filmsuccéer av taxiresor från JFK till Manhattan…men ah, Dakota Johnson är fantastisk.
•Yankee Stadium (Arena)
– En ångande sommarkväll med NY Yankees i South Bronx hör för alltid till det mest essentiella New York-upplevelserna.