Språkligt sett är vi alla småtjufvar från Söder
Sylvia Balac om Johan Widerbergs tjallare ”Minken” i SVT:s ”Springfloden”
Johan Widerbergs tjallare ”Minken” i ”Springfloden” är inte ensam.
Vi är alla småtjyvar och banditer.
Åtminstone språkligt.
På söndag är det premiär för nya dramathrillern ”Springfloden” i SVT. Johan Widerberg gör entré på allvar först i tredje avsnittet, men då gör han det med besked. Hans mustasch- och pärlhalsbandsprydde tjallare ”Minken” är en söder om söderkis som kanske inte är helt och hållet trovärdig, men förbaskat underhållande.
Inte minst är det kul att lyssna till ”Minkens” språk som är kryddat med klassisk slang som hörru, kneg, stålar och lirare.
Jag hade gärna sett att manusförfattarna hade skruvat ”Minkens” språkbruk ännu mer åt tjuvslanghållet. För det är ett anrikt tungomål, nedtecknat av folklivsforskaren Arthur Thesleff i skriften ”Stockholms förbrytarspråk och lägre slang 1910-1912” som finns att läsa på nätet.
Thesleff har, ”trots den risk det medför att bli misstänkt för förtrolig beröring med utöfvarna” gjort en ordlista för detta ”tjufspråk”.
Och det är tydligt att vi alla skulle ha ansetts kriminella om vi åkte tillbaka 100 år i tiden.
I listan förekommer exempelvis ordet baksmäll för bakrus, bira för öl, fralla för franskbröd, grunkor för saker, palla för klara sig och slaf för säng.
Numera väl etablerade ord även i laglydiga kretsar.
Men många ord har försvunnit eller försvagats genom åren. Tyvärr, eftersom många av uttrycken är både humoristiska och poetiska. Som exempelvis knuffagubbe för ”en som lurar andra”, junkmoj för pissoar, Fjäderholmarna för säng och flyttkalas för ”person som blifvit tjock i ansiktet”.
Jag hoppas att ”Minken” är med i ”Springflodens” resterande avsnitt. Och att Johan Widerberg kryddar sitt språk ännu mer. Varför inte med ord som juffe i stället för kaffe, eller kanske Aftonbladet för skjortvecket.