Det var extatiskt kväll efter kväll
BÄSTEN
Precis innan jag ska sätta mig ner och skriva den här krönikan sjunger Frank Sinatra på radion, som av en händelse, att ”it was a very good year”.
Kan bara instämma.
2001 var en osedvanligt bra årgång av det vi kallar Rocksommaren.
Det trodde jag inte när jag i mars och april satt och försökte organisera ett turnéschema för vår eminenta popredaktion.
Det såg på det så kallade papperet inte alls kul ut.
Inte nog med att betydligt färre akter än vanligt skulle ut. Spänningen och överraskningarna lyste med sin frånvaro i produktionsbolagens turlistor.
Jag och lo fi-Håkan förenades under nattliga telefonkonferenser i buttert mutter över att vi bara skulle få se samma gamla namn – igen.
Men nu ligger jag här
på Dalarnas kanske vackraste brygga, vid den bedårande sjön Bästen, och tänker tillbaka på tre roliga, spännande och inspirerande månader.
Så kan det gå. Man vet aldrig hur nånting ska bli.
De där gamla vanliga namnen vi ondgjorde oss över lyckades helt enkelt överträffa sig själva, och våra förväntningar, och satte ordentlig sprätt på sommaren 2001.
Som Lundell. Som Bob hund. Som Sahara Hotnights. Som Hellacopters. Som Fireside. Som Bear Quartet. Som The Ark. Och – inte minst – som Soundtrack of Our Lives, vilka när de hade lust och var i form levererade rockshower av yttersta världsklass, faktiskt.
Rent publikt kanske man måste nämna Tomas Ledin också. Han var verkligen Tomas Ledin den här sommaren.
Men vad gäller riktigt folkliga företeelser tror jag att de som gick och såg ”Där vi är e’re alltid roligast” – Magnus Ugglas, Håkan Hellströms och The Arks turnépaket – hade allra mest skoj.
Jag ler fortfarande gott åt minnet av de kvällar när jag såg det gemensamma extranumret, som började med ”Just du ska va glad”, gick över i ”It takes a fool to remain sane”, fortsatte med ”Känn ingen sorg för mig, Göteborg” och slutligen exploderade i ”Vittring”. Det var rent extatiskt då – kväll efter kväll.
Jag måste nämna Håkan Hellströms egna shower också, de som alla slutade med Bowies ”Heroes” i PA:t, och gång på gång lyckades fånga det där ultimata ögonblicket av lycka som egentligen inte går att fånga.
Rena fiaskon var det
ont om – och även om jag är glad åt att slippa Hjalle & Heavy är det lite synd. Som jag skrev ifjol: Vi beöver klantskallarna och nollorna också. Utan dem blir allting så förväntat, professionellt och tråkigt.
Men det är klart, Little Marky Larsson fick kanske ändå en vision av själva helvetet när han såg Roger Pontare på en parkeringsplats i Härnösand?
Bäst var för övrigt solen, Bullens biff, Barcelona, Ljungen på midsommar, E:6an mellan Malmö och Göteborg, efterfesten i Skellefteå, vår spanske vän, Tällberg, Dynamo Chapel i bilstereo, Brio-kola med gräddsmak, Eggis, Shame-festivalen, Big Tore & Nice Guy Freddy i Rålambshovsparken, Heineken, Lars Nilsson i Brage, den traditionella brunchen i Tranekärr, Elektroniska flygbiljetter, DJ Kleman & Alexandersson, Hulingen, Summertime in England, Magnus Lintons sommarprogram och Skarpnäck.
Sämst var alla idioterna där ute.
Orsaker till extas
Per Bjurman