Jag heter Fredrik och är shopaholic
Aftonbladet betalar mig tyvärr bara vad jag är värd så jag har inte råd. Men hindrar det mig från att shoppa kläder som en heterobög som vunnit en miljon på Keno?
Nej, det gör det inte.
Nej, det gör det inte.
I New York är det lättare att slösa än någon annanstans. Eller, slösa och slösa? Jag är inte säker på att ett par rätt sexigt vita skor som det står ”PR-1” på från Otto Tootsi Plohound på Lafayette Street är slöseri.
Okej, de kostar 165 dollar. Okej, dollarn dansar Macarena på den svenska kronan. Men ändå. De är ju?liksom?en investering.
Och den där visslande känslan när jag lämnar fram American Express-kortet, klumpen i magen över att inte ha råd, adrenalinet som pumpar, bubblet i blodet – att vara tvungen.
Den känslan är värd en hel del.
Och chansen känns stor att just det här plagget kommer att älskas såsom jag älskade de gröna, lätt glänsande manchesterbyxorna intill Via Tablets-upplösning 1997-98.
Shoppingmissbrukare jagar det perfekta köpet. Det som gör att vi duger ”som vi är”. I själva verket lämnar 50 procent av kläderna aldrig garderoben förrän de skänks till Myrorna tre år senare.
Ja, jag är en offer för konsumtionssamhället. Ja, jag är en shopaholic. Ja, jag ser ett inköp på rea som ren vinst (man tjänar massor med pengar!)
Men jag gillar det.
Eller gillade.
Just då.
Nu har räkningen kommit, den brända gröten står på bordet och jag hatar att jag inte lät AmEx-kortet vila lite oftare i USA.
Dessutom hade jag bestämt mig för att shoppa vuxet. Kostymer. Svarta, blanka skor. Enfärgade skjortor. Smala byxor. Vuxet. Man tas inte på allvar om man ser ut som en hiphopare från ett fritis i Alby.
Trots det handlade Virtanen i exakt de där kreddpajasbutikerna norr om Little Italy på Manhattan som alla förvuxna barn med lite för mycket pengar handlar i trots att de skulle undvikas. T-shirts från SSUR, skjortor från Triple 5 soul, byxor från Rocawear, skor från Evidence och kläder med så hippa märken att jag aldrig hört talats om dem.
De var rätt omöjliga att motstå, de också.
Så här går jag nu, fortfarande, och ser som en skejtande hiphop-dj som gillar funkjazz. Inte vuxet alls. Men så får det förbli, pengarna är
s l u t.
Eller, förresten, nåt litet på NK har jag väl råd med. En vårlätt, ljus kostym skulle vara väldigt stilig till mina nya vita dojor. Oops.