Magnus Carlssons show är en generös genomgång av hela karriären
”Rena lyckopillret”
Från Barbados till Gamla Stan
Show med Magnus Carlsson, på Hamburger Börs i Stockholm. Spelas till och med 13 november.
Dansband, disco och schlager.
Gillar man de genrerna, får man sitt lystmäte, när Magnus Carlsson sammanfattar sin karriär.
Det finns ju två artist-Magnusar med samma efternamn.
Då jag är mer en pop- än schlagerkille brukar jag skämtsamt kalla Magnus Carlson, med ett s, för den riktige och Magnus Carlsson, med två s, för den oriktige.
Båda har varit artister sedan 1990-talet. Den förstnämnde, känd från Weeping Willows och gripande gråtfest i TV 4:s ”Så mycket bättre”, är mer kreddig. Den andre, med ett förflutet i dansbandet Barbados och discogruppen Alcazar, har haft fler hits och har varit artist lite längre, trots att han är några år yngre.
Efter den här showen ska jag aldrig ta ordet oriktig i min mun igen om honom, inte ens som ett dåligt skämt.
För Magnus Carlsson utstrålar sådan musikalisk glädje, sådan bredd, sådan närvaro, att showen – inte minst efter ett och ett halvt år utan kultur och nöjen – är rena lyckopillret.
Det hade kunnat vara ännu bättre om han inte hade uppträtt med förinspelad musik. En petitess, kan tyckas, han är inte ensam om det. Men för en så begåvad artist, hade det lyft rejält i samspelet med en orkester, i stället för att han sjunger mot en bakgrundskör som finns… någonstans, i en dator.
Sedan finns det en oskriven lag att den enda karl som får uppträda i skinnbyxor var Thin Lizzy-legenden Phil Lynott (1949-1986), men den är inte Carlsson ensam om att bryta mot eller ens ha hört talas om.
Det är en generös show, lite uppdaterad från den tid Carlsson hann turnera med den i landsorten innan pandemin. Två timmar. Fyra duktiga dansare. Ungefär lika delar Barbados, Alcazar och Mello-låtar. Plus ett 1960-talspotpurri och en ABBA-låt.
Bäst är, kanske lite oväntat, Barbados-delen. Kul bakomfilm med första uppträdandet i ”Bingolotto”. Bra mellansnack, med självironiska betraktelser om sin egen stil och image och de töntiga texterna. Låtar som är bättre än man minns dem. Och gripande om när flickidolen Magnus kom ut som bög.
Lite sämre är Alcazar-delen. Tre eller fyra röster var helt enkelt bättre än en. Fast mest tryck i publiken blir det under schlagerdelen. Inte för inte som Sverige är Europas mest Mellofierade land.